Jag gör blandband till våren.
Den här är med. Love love!

Johns hatt och glasögon.

Så. Nu har våren kommit till mitt skrivbord.
Jag har städat undan och delat in i mappar. Intresseklubben antecknar.


Jag har lyssnat på France Gall. Den här videon är så fin. Alla pussas och det är 60 tal och vår.
Och det är Paris och France är så söt.

Detta är 8 slumpvis utvalda bilder från min mapp som heter Bilder.

Med tanke på att bilderna har hamnat här av en slump är det väldigt intressant att de liksom skapar känslan jag vill ha just nu. Jag skulle vilja kalla den känslan för vårrus.

Min absoluta favoritillustratör.
Alla kategorier.

Hon gör också tapeter för företaget Your Wallpaper.

Idag pratade jag med John om hur fint det skulle vara att få lägenheten snart.
För då skulle man kunna sitta på balkongen, som bara är två kvadratmeter stor. Bordet skulle vara ganska litet, stolarna också. De skulle vara sådär snirkliga och lite vingliga och vitmålade. Hela det runda lilla bordet skulle vara fullt av stearinljus. Det skulle liksom bara få plats två sköra koppar med blommor och guldfärg på. På räcket skulle det hänga en blomlåda och en ljusslinga som skulle vara på jämt, som skulle lysa upp när himlen är sådär djupblå och det är alldeles milt i luften. Så på nätter till tidiga vårdagar och om sommaren, då skulle man sitta där invirad i mjuka tröjor och filtar och prata och skratta, och någon kanske skulle röka och fimparna skulle hamna i ett tomt glas. Sen skulle nån se en katt som sprang över kullerstenarna precis nedanför. Och datorn skulle stå på diskbänken precis innanför dörren och spela en låtlista som överträffar det mesta, eftersom att den är galen på ett passande sätt. Innan någon hann märka det skulle det bli otroligt sent, och så skulle man komma överens om att strunta i att sova. Vi ska ju ändå gå upp snart igen.

Men just nu är det inte så.
Jag lyssnar på Depeche Mode, förstår inte att jag inte har gjort det mer tidigare.
Just nu finns det inget jag hellre lyssnar på.

När jag rotade runt lite i på mitt rum för ett tag sen hittade jag detta.
En verkligt underbar målarbok med tillhörande pennor.
Jag fick den av pappa för en massa år sedan. Han hade varit i USA, mars 2001 tror jag att det var.
Eftersom att jag tyckte att målarboken var så fin och rolig målade jag aldrig i den. Den skulle sparas till ett finare tillfälle.
Så gjorde jag jämt förr med saker jag älskade, de finaste ridbyxorna, de bästa örhängerna och så vidare. Problemet var ju bara att det aldig kom något tillfälle som var tillräckligt fint att använda de här speciella sakerna på. Målarboken glömdes bort.

Nu hittade jag den och insåg hur fruktansvärt rolig den är! Den bejakar verkligen glädjen i att rita.





Det ska bara vara roligt att rita, misstag kan man inte göra. Saker blir bara mer eller mindre bra.





De går igenom olika moment, sen ska man försöka själv. Mest handlar det om att fånga en känsla.
Man får förslag såklart!



Sen lär man sig använda skuggor och djup och annar användbart.







Små roliga kommentarer.











De har också hittat skillnaden på män och kvinnor!





Här har jag ritat.

NU fick jag verkligen sommarkänsla och en extrem längtan.
Suck...

Jag fick ett meddelande på facebook om att Kavalleriet är bokade till Kräftskivefestivalen!
Har aldrig hört bandet förut, men nu är jag kär. Man kan inte annat än älska Göteborgspop!



Bild från förra året.

Oh!

Jag har hälsat på min vän John idag.
Vi har tittat på Eagle vs Shark. Ungefär det bästa jag har sett sen... jag vet inte när! Väldigt söt och väldigt sorglig.
Vi har lyssnat på Vampire Weekend, pratat om hur fina lägenheter ser ut, om filmer som ska ses, om böcker som ska läsas och om våren. Och så har vi spelat en massa musik. Det lät och såg ut såhär.



Det finns några skrattattacker också. De kanske kommer en annan gång.

Ett år går väldigt fort.
Idag har jag haft min blogg i ett år. Det är fint tycker jag.

Okej. Föråt.
Jag vill bara se reaktionen.
Jag har inte klippt lugg tyvärr. Eller som tur är. Jag vet inte om jag skulle ha trivts i det.

Men idag har jag färgat mitt hår!
Oj oj. Det skulle bli Dark Mocca, alltså en trevlig mörkbrun färg. Precis exakt som den jag färgade till sist gång. Men nu blev det jättejätte mörkt! Himmel! Det är nästan svart. Det känns inte helt ok, men nu är det inte mycket att göra åt...

Ungefär såhär ser det ut.



Känner mig lite som Onsdag i Famlijen Addams. Fast hon skulle väl i och för sig aldrig sätta på sig en vit blus.

O herregud!
Vad har jag gjort?!

Jag skulle ju bara färga... suck.. åh nej... eller åh ja?
Bilden i mitt huvud var lite mer Zooey Deschanel...
Jaja...





 

Allt de hade var en hemlighet, eller en lögn om man så ville. Ett löfte som inte fanns.

Hösten hade varit lång. Hon hade varit grå och tyst. Smugit framför tågen och längtat dit de kunde ta henne. Av en slump hade de tagit henne hem. Men hon visste inte var hon var. Allt var okänt men allt var bekant. Städer är likadana. Hon hade inte frågat efter honom, och hon hade inte letat. Hennes ögon hade funnit honom på ett rökigt dansgolv. Hur hon hamnade där var oväsentligt. Han hade plockat upp hennes kärlek. Den hon släpade efter sig vart hon än gick. Den var för tung att bära och för kuslig att hålla inombords, så hon hade bestämt sig för att släpa den efter sig. Det var bäst så. Kärleken var ändå inte för henne hade hon tänkt och sagt adjö till den. Men han plockade upp den och visste inte vad han ställde till med. Hon visste vad han ställde till med, men kunde inte förmå sig att säga nej.

Kanske det skulle bli bra den här gången? Det var tanken hon tänkte varje gång hon fick en chans till kärlek. I början hade hon kastat sig helhjärtat ut i varje möte, men tid och händelser nötte hennes kärlek och tvivel började ta över. Osäkerhet kring hennes verkliga känslor och osäkerhet kring hennes verkliga person. Kunde hon bli älskad på riktigt, eller var hon dömd att vara den som fick smaka men inte äta? Vad hon såg framför sig var en klippa, en ung man med bergets trygghet. Det svåra med berg är att de är hårda och kan rämna, men hon tänkte inte på det just då. Hon kunde bara se hans långa ögonfransar som liksom kittlade hennes fantasi. Det var då hon gav sin nacke till honom. Han tog den till sig. Han tog hennes händer, hennes lår, hennes fötter, hennes kinder, hennes armar, hennes rygg och hennes ögon. Han tog allt som var hennes. Han plockade upp henne.

Allt detta tog han med sig ut i regnet. Han kysste hennes läppar under trädet och tänkte snälla låt mig få behålla henne. Regnet strilade innanför deras kragar, innanför huden. Men hon märkte inget, tänkte bara snälla låt mig få behålla honom. Hon blundade, för blundandets skull. Ögonen behövde vila mot hans axel. Han tog henne vidare, längre bort. Längre bort från verkligheten och längre bort från det som gnager och lämnar sår. Bort från dömande blickar och skallrande tänder, bort från galler och vingklippta fåglar. Hon var lugn men inte säker. Inte säker på sig själv. Hur länge skulle det gå innan hon förstörde det? När skulle han upptäcka vem hon var? Hon lyssnade inte. Stängde av hjärnan och tillät sig själv att leva ett tag. Hans händer värmde hennes själ och hans ord fick kroppen att tina.

Hon stannade där. De struntade i tid och telefonsamtal. Struntade i att hon fattades hos andra. Det fick bara inte plats hos henne just då. Hon hade inte ork att minnas. Han gav henne allt hon behövde. För stunden. Det behövdes inte mer än så, för de levde bara en liten stund i taget. Hennes handflator strök över hans rygg och gav näring och falsk trygghet. När rasar det? Oron fanns kvar bland lakan och bland hans dofter. Mellan hans vackra fingrar och under hans ryggrad. Bakom hans öron och i hans ögon. Överallt hittade hon frågan När rasar det? Den hånlog mot henne och hon strök bort den. Tio fingrar letade på hans kropp. Och de hittade frågan igen, mitt bland hans födelsemärken. När rasar det? Just där, bland punkterna hon hade kysst rasade det. Hon kunde inte skjuta bort, inte strunta i, inte stänga öronen och hon kunde inte blunda. Så hon grät. Salta, tysta tårar. De tog sig nerför hennes kinder och gjorde dem till papper. Suddade ut hennes fräknar. Hennes hals sårades och hjärtat skrek. Hon räknade hans revben och han måste ha märkt allt för han vände sig om. Såg på henne. Såg genom henne och ut igen. Såg hennes känslor som hon ristat in i sin hud med fåror och veck. Han såg hur hon blev liten och skakande. Han kunde inte göra något för henne. Skämdes och reste sig.

Hon ville skrika åt honom. Så att det skulle ringa innanför hans panna. Men han gick inte att nå. Han var inte hennes och de visste de båda.

Hon såg bedjande på honom genom glänsande ögon. Han sa att han inte kunde göra något mer för henne, att han inte hade lovat henne något. Han sa det så tyst, nästan som för att övertyga sig själv. Det var hans flykt. Han kunde inte behålla henne. Han klarade inte av det. Hans kärlek föll i tusen bitar och han gav tillbaka de bitar som var hennes. Lade dem varsamt på henne. Han såg på när hon kvävdes av deras tyngd. Hon slutade skaka och blev alldeles stilla. Han såg alla hennes ryggkotor, hennes skulderblad var skarpa. Håret var mörkare mot hennes bleka hud. Pärlemor mot ebenholts. Han lämnade henne. Gick från lägenheten som inte var hans men som han levt hela sitt liv i. För nu var livet slut. Han visste det.

Hon hade aldrig känt sig så ensam. Hon hade aldrig känt sig så lättad. Hon hade aldrig känt så mycket som när hon var med honom. Nu var det över. Hon behövde honom mer än hon älskade honom. Och nu fanns han inte mer. Hon fanns inte mer. Hon slöt ögonen och öppnade dem aldrig igen. Hon förlorade sin glans. Dagarna hon inte mindes handlade om att fördriva tiden. Att inte tänka på honom, för det gjorde så ont. Ibland kunde inte ens vinet hålla honom på avstånd. Då var hon tillbaka hos honom och hans nacke som smakade som om han varit i alla tusen städer. Hon slog sina knän tills knogarna blödde. Hon stirrade på kockan, skakade den. Men det var inget fel på klockan. Det var bara själva tiden som hade stannat. Hon skrev brev till honom där hon förklarade allt för honom. Det som inte gick att förklara. Breven låg orörliga på hennes golv.

Hon svalde sig själv.

Han vandrade ensam bland alla människor. Ingen var bekant men han kände igen alla. Han var inte som förut. Ingenting var som förut. Bara solen, som steg varje morgon men som inte sken. Han saknade henne. Han hade aldrig saknat någon så. Han hade ingen annan att skylla än sig själv. Han visste var det hade vänt. Han visste var han hade gjort fel. Han såg det så klart, ville inte göra det till sitt, men han visste det. Han skulle aldrig ha lämnat henne.

De hade varit en dröm, en hemlig önskan. En lögn.
Men ibland är en lögn det finaste man har.

Det finns mycket min bror kan.
Och så finns det en massa som han inte kan.
Jag lärde honom en sak här om dagen. Jag lärde honom några accord på ukulelen!
Han tyckte det var kul och spelade "5 years time" för mig efter en stund.

Vi är rätt lika när vi ska lära oss nya saker. Personen som visar får bara visa en gång, sen ska vi prova själva.
Inget snack om saken.
Men gör så här.. så.. jag kan visa.. , säger den som vill lära ut. Nej! Vänta! Jag kan, säger vi.
Vi lär oss oftast det där som vi vill lära oss. Det andra struntar vi högfärdigt i. Det är liksom inte intressant.

Jag kämpar på här inne i mitt rum.
Har ätit glass med strössel på och kommit en bit längre på skolarbetet.
Inlämningsmappen på Fronter blinkar rött med texten 0d, 5 h 39 m!

För att bara koppla bort skolan litegranna så är det här två bilder på två av mina nya saker från London.






Och ja, jag älskar mitt Photobooth.
Och juste! Jag har lyssnat en massa på Club 8 idag!

Flickor är väldigt vackra. Speciellt när de har tappat något och böjer sina knän och benen är längre än vanligt för klackarna är högre än vanligt och hela hon hamnar liksom på huk och kjolen når marken och luggen åker fram och hon tar vänsterhanden och stryker bort den. Ryggen är böjd och rak på samma gång, armarna är sträckta så att skulderbladen skjuts ut och syns genom tröjan som är ny. Just då ler hon och plockar upp det hon tappat och just då är flickor väldigt vackra.

Hahaha!

Jag är typ världens sämsta på att plugga!
Istället för att skriva bokrapport sminkar jag mig. Testar att måla ögonfransar på huden precis under underfransarna.
Det går!

Ikväll är det P3 Guld. Glöm för all del inte bort det!







A juste. Det ser lite galet ut eftersom att jag bara sminkat det ena ögat.

Vi besökte Notting Hill.













Tittade i Antikvitetsaffärer.









Marknad på Portobello Road. Jag hittade den perfekta jordgloben. Suck.



















Groggar och Sextiotalsklubb på fredagen. Vi dansade från ett till halv sex. Klubben stängde då.



Hyde Park. Kallt och vackert.





Marknad vid Brick Lane. Jättemånga olika utställare!



John tittar på mitt kvitto från Primark. Han läste det som om det vore en lagtext från Romarriket.



Stanstedt Airport.

Jag är förkyld och tycker lite synd om migsjälv.
För nu måste jag skriva en bokrapport och finslipa min novell som ska in i Svenska B.

Och jag älskar Brie!

Vi landar på Stanstedt. Väntar på Expressen som ska ta oss in till stan.



St. James park i eftermiddagssolen. Jag älskar januarisolen. Den lyser liksom så starkt.











Vi bodde i Hannas rum. Det var fyllt med vackra saker och fina citat. Bland annat;
There's a crack in everthing. That's how the light gets in - Leonard Cohen.



Second Hand. Ingen shopping (förutom en ljusrosa väska på Beyond Retro).



Duke Of Uke! Åh! Fintfintfint!



Brick Lane.









Neonskyltar i Elephant and Castle.



Leicester Square.







Covent Garden.





En av de sötaste affärerna jag har varit i!









Cupcakes!





De var försvinnade goda!



John och jag blev kära. I sötsöta gökur.





Det låg stjärnor i en trappa!



Tunnelbana. Fram och tillbaka.



Buss. Hit och dit.



Snöflingor över Carnaby Street.



Blommor utanför Liberty.

Hmm..
Jag pysslar med ett inlägg med Londonbilder, men det tar tid och tålamod.

Idag har vi shoppat!
Nu ska vi se på film.
I morrn kommer vi hem.

Idag var vi på Brick Lane igen. Det var marknad där i dag och vi hittade massor av roliga saker!
Nu ska vi äta Maryland Cookies och titta på Pushing Daisies.
Finaste serien EVER!

Idag har vi varit i Hyde Park. Det var molnigt och Svinkallt!

Idag har vi varit på Carnaby Street och i Notting Hill.
Det är för himla fint i Notting Hill alltså!
Vi var på marknad på Portabello Road också. Massor av fina saker!

Vi har börjat arbeta med vårt projektarbete idag, så vi har filmat lite.
Här är en yttepytteliten film från när vi åkte buss.
Det fina var att det var en dubbeldäckare OCH den var gammal!

Hej! Nu är vi i London.
Vi spelade in en högst improviserad film med min mac. Så håll till godo, men njut för all del. Och skratta mycket och hjärtligt!

Vi bor hos Johns syster så vi har tillgång till internet och allt. Det är fint!
Så antagligen kommer jag ladda upp bilder och sånt.

Nu har jag packat och allt är med. Hoppas jag. Annars dör jag. Inte.
Okej.
Ring mig inte den kommande veckan. Det kommer kosta multum. För oss båda.
Jag har nog ringt John tre gånger idag. Suck. Jag är nervös som tusan.

Åh. Jag vill egentligen inte erkänna det. Men jag längtar till jag kommer hem igen.

Nej. Stopp. Vi kommer ha jättekul och allt sånt. Så. Bra.

Hej Då!



Här är bilder och berättelser från när vi var där förra gången.

Nu är min veckojournal defenitivt slut. Den 4 Januari.
Jag gick igenom den lite lätt och hittade massa små roliga episoder.
Det är märkligt vad man minns mycket så fort man får lite att haka fast minnena i.

























Suck...

John har ett ganska ordinärt rum. 4 väggar, en säng, en dörr, ja sånt.
Innehållet är däremot ganska extraordinärt. Eller. Det beror ju på hur man ser det.
I vilket fall som helst tycker jag om det med sina himmelsblå väggar och instrument och prylar överallt.







Universums finaste gitarr, ungefär.













Vi pluggade också. Kom fram till att vårt projektarbete ska handla om Mods och utvecklingen efter det. Bra bra.



Och vi tittade på Pushing Daisies. Fint!

Det är väldigt vackert där jag bor. Bara så att alla vet.









Och jag har åkt skridskor idag!
Det har jag inte gjort på evigheter och det var kul kul kul!

VI hade inte tid att ta kort medans vi åkte. Det är därför det inte finns några bilder med skridskorna på fötterna.

Ahh! Jag älskar den här reklamen!
Den är så snygg!

Kvällar är viktiga.
Det är oftast då jag känner mig som mest levande. Och jag älskar att känna mig levnade.

Ohhh!

Jag ska titta på Factory Girl och dricka varm choklad!