Allt de hade var en hemlighet, eller en lögn om man så ville. Ett löfte som inte fanns.

Hösten hade varit lång. Hon hade varit grå och tyst. Smugit framför tågen och längtat dit de kunde ta henne. Av en slump hade de tagit henne hem. Men hon visste inte var hon var. Allt var okänt men allt var bekant. Städer är likadana. Hon hade inte frågat efter honom, och hon hade inte letat. Hennes ögon hade funnit honom på ett rökigt dansgolv. Hur hon hamnade där var oväsentligt. Han hade plockat upp hennes kärlek. Den hon släpade efter sig vart hon än gick. Den var för tung att bära och för kuslig att hålla inombords, så hon hade bestämt sig för att släpa den efter sig. Det var bäst så. Kärleken var ändå inte för henne hade hon tänkt och sagt adjö till den. Men han plockade upp den och visste inte vad han ställde till med. Hon visste vad han ställde till med, men kunde inte förmå sig att säga nej.

Kanske det skulle bli bra den här gången? Det var tanken hon tänkte varje gång hon fick en chans till kärlek. I början hade hon kastat sig helhjärtat ut i varje möte, men tid och händelser nötte hennes kärlek och tvivel började ta över. Osäkerhet kring hennes verkliga känslor och osäkerhet kring hennes verkliga person. Kunde hon bli älskad på riktigt, eller var hon dömd att vara den som fick smaka men inte äta? Vad hon såg framför sig var en klippa, en ung man med bergets trygghet. Det svåra med berg är att de är hårda och kan rämna, men hon tänkte inte på det just då. Hon kunde bara se hans långa ögonfransar som liksom kittlade hennes fantasi. Det var då hon gav sin nacke till honom. Han tog den till sig. Han tog hennes händer, hennes lår, hennes fötter, hennes kinder, hennes armar, hennes rygg och hennes ögon. Han tog allt som var hennes. Han plockade upp henne.

Allt detta tog han med sig ut i regnet. Han kysste hennes läppar under trädet och tänkte snälla låt mig få behålla henne. Regnet strilade innanför deras kragar, innanför huden. Men hon märkte inget, tänkte bara snälla låt mig få behålla honom. Hon blundade, för blundandets skull. Ögonen behövde vila mot hans axel. Han tog henne vidare, längre bort. Längre bort från verkligheten och längre bort från det som gnager och lämnar sår. Bort från dömande blickar och skallrande tänder, bort från galler och vingklippta fåglar. Hon var lugn men inte säker. Inte säker på sig själv. Hur länge skulle det gå innan hon förstörde det? När skulle han upptäcka vem hon var? Hon lyssnade inte. Stängde av hjärnan och tillät sig själv att leva ett tag. Hans händer värmde hennes själ och hans ord fick kroppen att tina.

Hon stannade där. De struntade i tid och telefonsamtal. Struntade i att hon fattades hos andra. Det fick bara inte plats hos henne just då. Hon hade inte ork att minnas. Han gav henne allt hon behövde. För stunden. Det behövdes inte mer än så, för de levde bara en liten stund i taget. Hennes handflator strök över hans rygg och gav näring och falsk trygghet. När rasar det? Oron fanns kvar bland lakan och bland hans dofter. Mellan hans vackra fingrar och under hans ryggrad. Bakom hans öron och i hans ögon. Överallt hittade hon frågan När rasar det? Den hånlog mot henne och hon strök bort den. Tio fingrar letade på hans kropp. Och de hittade frågan igen, mitt bland hans födelsemärken. När rasar det? Just där, bland punkterna hon hade kysst rasade det. Hon kunde inte skjuta bort, inte strunta i, inte stänga öronen och hon kunde inte blunda. Så hon grät. Salta, tysta tårar. De tog sig nerför hennes kinder och gjorde dem till papper. Suddade ut hennes fräknar. Hennes hals sårades och hjärtat skrek. Hon räknade hans revben och han måste ha märkt allt för han vände sig om. Såg på henne. Såg genom henne och ut igen. Såg hennes känslor som hon ristat in i sin hud med fåror och veck. Han såg hur hon blev liten och skakande. Han kunde inte göra något för henne. Skämdes och reste sig.

Hon ville skrika åt honom. Så att det skulle ringa innanför hans panna. Men han gick inte att nå. Han var inte hennes och de visste de båda.

Hon såg bedjande på honom genom glänsande ögon. Han sa att han inte kunde göra något mer för henne, att han inte hade lovat henne något. Han sa det så tyst, nästan som för att övertyga sig själv. Det var hans flykt. Han kunde inte behålla henne. Han klarade inte av det. Hans kärlek föll i tusen bitar och han gav tillbaka de bitar som var hennes. Lade dem varsamt på henne. Han såg på när hon kvävdes av deras tyngd. Hon slutade skaka och blev alldeles stilla. Han såg alla hennes ryggkotor, hennes skulderblad var skarpa. Håret var mörkare mot hennes bleka hud. Pärlemor mot ebenholts. Han lämnade henne. Gick från lägenheten som inte var hans men som han levt hela sitt liv i. För nu var livet slut. Han visste det.

Hon hade aldrig känt sig så ensam. Hon hade aldrig känt sig så lättad. Hon hade aldrig känt så mycket som när hon var med honom. Nu var det över. Hon behövde honom mer än hon älskade honom. Och nu fanns han inte mer. Hon fanns inte mer. Hon slöt ögonen och öppnade dem aldrig igen. Hon förlorade sin glans. Dagarna hon inte mindes handlade om att fördriva tiden. Att inte tänka på honom, för det gjorde så ont. Ibland kunde inte ens vinet hålla honom på avstånd. Då var hon tillbaka hos honom och hans nacke som smakade som om han varit i alla tusen städer. Hon slog sina knän tills knogarna blödde. Hon stirrade på kockan, skakade den. Men det var inget fel på klockan. Det var bara själva tiden som hade stannat. Hon skrev brev till honom där hon förklarade allt för honom. Det som inte gick att förklara. Breven låg orörliga på hennes golv.

Hon svalde sig själv.

Han vandrade ensam bland alla människor. Ingen var bekant men han kände igen alla. Han var inte som förut. Ingenting var som förut. Bara solen, som steg varje morgon men som inte sken. Han saknade henne. Han hade aldrig saknat någon så. Han hade ingen annan att skylla än sig själv. Han visste var det hade vänt. Han visste var han hade gjort fel. Han såg det så klart, ville inte göra det till sitt, men han visste det. Han skulle aldrig ha lämnat henne.

De hade varit en dröm, en hemlig önskan. En lögn.
Men ibland är en lögn det finaste man har.