Jag promenerade hem i solen.
Det regnade lite precis innan. Och på morgonen hade jag upptäckt att träden och gräset skiftat till grönt.
Jag tänkte på Joel Alme och ändå kändes det tugnt. Jackan var öppen, men ändå kändes det kvavt.
Som om det fattades lite luft, eller som att kroppen var ett nummer för liten.

Trottoaren var smutsig i kanten, precis som mina skor.
Fast där låg några ord.
Du är vackrare än du vet.

Och det var kanske precis de där orden jag behövde just då.


Tulpanerna utanför frälsningsarmén har börjat blomma.

Idag pratade jag med John om hur fint det skulle vara att få lägenheten snart.
För då skulle man kunna sitta på balkongen, som bara är två kvadratmeter stor. Bordet skulle vara ganska litet, stolarna också. De skulle vara sådär snirkliga och lite vingliga och vitmålade. Hela det runda lilla bordet skulle vara fullt av stearinljus. Det skulle liksom bara få plats två sköra koppar med blommor och guldfärg på. På räcket skulle det hänga en blomlåda och en ljusslinga som skulle vara på jämt, som skulle lysa upp när himlen är sådär djupblå och det är alldeles milt i luften. Så på nätter till tidiga vårdagar och om sommaren, då skulle man sitta där invirad i mjuka tröjor och filtar och prata och skratta, och någon kanske skulle röka och fimparna skulle hamna i ett tomt glas. Sen skulle nån se en katt som sprang över kullerstenarna precis nedanför. Och datorn skulle stå på diskbänken precis innanför dörren och spela en låtlista som överträffar det mesta, eftersom att den är galen på ett passande sätt. Innan någon hann märka det skulle det bli otroligt sent, och så skulle man komma överens om att strunta i att sova. Vi ska ju ändå gå upp snart igen.

Men just nu är det inte så.
Jag lyssnar på Depeche Mode, förstår inte att jag inte har gjort det mer tidigare.
Just nu finns det inget jag hellre lyssnar på.

Allt de hade var en hemlighet, eller en lögn om man så ville. Ett löfte som inte fanns.

Hösten hade varit lång. Hon hade varit grå och tyst. Smugit framför tågen och längtat dit de kunde ta henne. Av en slump hade de tagit henne hem. Men hon visste inte var hon var. Allt var okänt men allt var bekant. Städer är likadana. Hon hade inte frågat efter honom, och hon hade inte letat. Hennes ögon hade funnit honom på ett rökigt dansgolv. Hur hon hamnade där var oväsentligt. Han hade plockat upp hennes kärlek. Den hon släpade efter sig vart hon än gick. Den var för tung att bära och för kuslig att hålla inombords, så hon hade bestämt sig för att släpa den efter sig. Det var bäst så. Kärleken var ändå inte för henne hade hon tänkt och sagt adjö till den. Men han plockade upp den och visste inte vad han ställde till med. Hon visste vad han ställde till med, men kunde inte förmå sig att säga nej.

Kanske det skulle bli bra den här gången? Det var tanken hon tänkte varje gång hon fick en chans till kärlek. I början hade hon kastat sig helhjärtat ut i varje möte, men tid och händelser nötte hennes kärlek och tvivel började ta över. Osäkerhet kring hennes verkliga känslor och osäkerhet kring hennes verkliga person. Kunde hon bli älskad på riktigt, eller var hon dömd att vara den som fick smaka men inte äta? Vad hon såg framför sig var en klippa, en ung man med bergets trygghet. Det svåra med berg är att de är hårda och kan rämna, men hon tänkte inte på det just då. Hon kunde bara se hans långa ögonfransar som liksom kittlade hennes fantasi. Det var då hon gav sin nacke till honom. Han tog den till sig. Han tog hennes händer, hennes lår, hennes fötter, hennes kinder, hennes armar, hennes rygg och hennes ögon. Han tog allt som var hennes. Han plockade upp henne.

Allt detta tog han med sig ut i regnet. Han kysste hennes läppar under trädet och tänkte snälla låt mig få behålla henne. Regnet strilade innanför deras kragar, innanför huden. Men hon märkte inget, tänkte bara snälla låt mig få behålla honom. Hon blundade, för blundandets skull. Ögonen behövde vila mot hans axel. Han tog henne vidare, längre bort. Längre bort från verkligheten och längre bort från det som gnager och lämnar sår. Bort från dömande blickar och skallrande tänder, bort från galler och vingklippta fåglar. Hon var lugn men inte säker. Inte säker på sig själv. Hur länge skulle det gå innan hon förstörde det? När skulle han upptäcka vem hon var? Hon lyssnade inte. Stängde av hjärnan och tillät sig själv att leva ett tag. Hans händer värmde hennes själ och hans ord fick kroppen att tina.

Hon stannade där. De struntade i tid och telefonsamtal. Struntade i att hon fattades hos andra. Det fick bara inte plats hos henne just då. Hon hade inte ork att minnas. Han gav henne allt hon behövde. För stunden. Det behövdes inte mer än så, för de levde bara en liten stund i taget. Hennes handflator strök över hans rygg och gav näring och falsk trygghet. När rasar det? Oron fanns kvar bland lakan och bland hans dofter. Mellan hans vackra fingrar och under hans ryggrad. Bakom hans öron och i hans ögon. Överallt hittade hon frågan När rasar det? Den hånlog mot henne och hon strök bort den. Tio fingrar letade på hans kropp. Och de hittade frågan igen, mitt bland hans födelsemärken. När rasar det? Just där, bland punkterna hon hade kysst rasade det. Hon kunde inte skjuta bort, inte strunta i, inte stänga öronen och hon kunde inte blunda. Så hon grät. Salta, tysta tårar. De tog sig nerför hennes kinder och gjorde dem till papper. Suddade ut hennes fräknar. Hennes hals sårades och hjärtat skrek. Hon räknade hans revben och han måste ha märkt allt för han vände sig om. Såg på henne. Såg genom henne och ut igen. Såg hennes känslor som hon ristat in i sin hud med fåror och veck. Han såg hur hon blev liten och skakande. Han kunde inte göra något för henne. Skämdes och reste sig.

Hon ville skrika åt honom. Så att det skulle ringa innanför hans panna. Men han gick inte att nå. Han var inte hennes och de visste de båda.

Hon såg bedjande på honom genom glänsande ögon. Han sa att han inte kunde göra något mer för henne, att han inte hade lovat henne något. Han sa det så tyst, nästan som för att övertyga sig själv. Det var hans flykt. Han kunde inte behålla henne. Han klarade inte av det. Hans kärlek föll i tusen bitar och han gav tillbaka de bitar som var hennes. Lade dem varsamt på henne. Han såg på när hon kvävdes av deras tyngd. Hon slutade skaka och blev alldeles stilla. Han såg alla hennes ryggkotor, hennes skulderblad var skarpa. Håret var mörkare mot hennes bleka hud. Pärlemor mot ebenholts. Han lämnade henne. Gick från lägenheten som inte var hans men som han levt hela sitt liv i. För nu var livet slut. Han visste det.

Hon hade aldrig känt sig så ensam. Hon hade aldrig känt sig så lättad. Hon hade aldrig känt så mycket som när hon var med honom. Nu var det över. Hon behövde honom mer än hon älskade honom. Och nu fanns han inte mer. Hon fanns inte mer. Hon slöt ögonen och öppnade dem aldrig igen. Hon förlorade sin glans. Dagarna hon inte mindes handlade om att fördriva tiden. Att inte tänka på honom, för det gjorde så ont. Ibland kunde inte ens vinet hålla honom på avstånd. Då var hon tillbaka hos honom och hans nacke som smakade som om han varit i alla tusen städer. Hon slog sina knän tills knogarna blödde. Hon stirrade på kockan, skakade den. Men det var inget fel på klockan. Det var bara själva tiden som hade stannat. Hon skrev brev till honom där hon förklarade allt för honom. Det som inte gick att förklara. Breven låg orörliga på hennes golv.

Hon svalde sig själv.

Han vandrade ensam bland alla människor. Ingen var bekant men han kände igen alla. Han var inte som förut. Ingenting var som förut. Bara solen, som steg varje morgon men som inte sken. Han saknade henne. Han hade aldrig saknat någon så. Han hade ingen annan att skylla än sig själv. Han visste var det hade vänt. Han visste var han hade gjort fel. Han såg det så klart, ville inte göra det till sitt, men han visste det. Han skulle aldrig ha lämnat henne.

De hade varit en dröm, en hemlig önskan. En lögn.
Men ibland är en lögn det finaste man har.

Flickor är väldigt vackra. Speciellt när de har tappat något och böjer sina knän och benen är längre än vanligt för klackarna är högre än vanligt och hela hon hamnar liksom på huk och kjolen når marken och luggen åker fram och hon tar vänsterhanden och stryker bort den. Ryggen är böjd och rak på samma gång, armarna är sträckta så att skulderbladen skjuts ut och syns genom tröjan som är ny. Just då ler hon och plockar upp det hon tappat och just då är flickor väldigt vackra.

”Han hade en gyllenröd hästsvans framför sig på en föreläsning om vetenskaplig metodik. Solen lyste, fick svansen att gnistra. Han kunde inte minnas att han sett håret tidigare, så han väntade med spänning på att flickan skulle vända på huvudet. När hon gjorde det blev han besviken, en lång hals, en orimligt hög panna i ett smalt ansikte, blekt med många fräknar. Men han log lite mot henne när de reste sig efter föreläsningen och han upptäckte att hon var nästan lika lång som han och hade en generös mun och stora grågröna ögon.
    Klara Alm hade lagt märke till Simon redan första dagen, att han var snygg men också något annat, en oro som inte var av det nervösa slaget, utan mer som om han ständigt var upptagen av livets gåtfullhet och förväntade sig att de fantastiska svaren skulle uppenbaras vilket ögonblick som helst.
    Som vanligt hade hon haft två tankar samtidigt.
    Där har vi kursens don Juan.
    Han kommer aldrig att se åt mig.
    Hon fick fel i det första, det skockades visserligen flickor runt Simon i början, han var vänlig mot alla men inte mer. Han har knappast vett att vara smickrad en gång, hade hon tänkt, förvånad.
    Men resten stämde, han såg henne inte.
    Nu när han log mot henne, tänkte hon, att gud vilken intensivitet han har. Sedan blev hon rädd för att börja svettas, för våta fläckar under armarna och dålig lukt.
    Någon dag senare frågade Simon en av flickorna om Klara, fick veta att hon skulle bli läkare.
- Hon har redan en med.kand., sade flickan. Så hon kopplar väl bara av här med lite humaniora innan hon fortsätter.
    Simon blev förvånad, Klara måste vara äldre än hon ser ut. Men flickan fortsatte:
- Hon är hemskt begåvad. Tog studenten som privatist när hon var sexton. Den intelligenta och iskalla typen, du vet.
    Men Simon tänkte att det var fel, Klara Alm är inte kall, jag undrar vad hon är rädd för.
    Sedan glömde han bort henne tills han en dag återfann henne vid det röda kaffebordet." ....

” Inte var det här kärlek, inte släkt ens på långt håll med det han sett hända mellan Isak och Mona. Det fanns inget ljus kring Klara, de två skulle aldrig bli självlysande.
    Hon var en elak människa, hon hade sagt det själv och han hade både sett och hört det. Le, stickig, det blev hon när hon drog in blicken. Och ful. Lång och platt som en planka och så alla dessa äckliga fräknar i ansiktet och på armarna, till och med på händerna. Som var vackra, hemlighetsfulla med sina långa fingrar och sina mjuka dynor på insidorna med livslinjer som djupa diken.
    Och när hon log…
    Nej, han skulle glömma alltsammans, det var lätt för det fanns ingenting att glömma.
    Ändå var hans sista tanke innan han somnade att tillsammans med henne var han hos sig själv.
    Han drömde att han gick längs stranden och Livet kom gående mot honom och hade gyllenrött hår och ett äpple i handen, som var långfingrad och fräknig.

Nästa dag sade Simon, när han satte sig bredvid henne i föreläsningssalen, att du måste tycka om musik?
- Ja, sade Klara.
- Jag har två biljetter till Konserthuset på lördag. Det är Nystroems Havssymfoni.
    Han hade inga biljetter men han skulle hinna köpa.
- Vill du följa med?
- Ja, tack, sade Klara och höll ögonen slutna för att han inte skulle se hur glad hon blev.

I enrummaren i Haga gick Klara igenom de kläder hon hade och fann att ingenting dög. Men det var bara lördag morgon och hon skulle hinna ner till Linnégatan där det fanns en butik i vars fönster hon ofta drömt om en annan och vackrare Klara.
Nu köpte hon tunna nylonstrumpor för hon hade snygga ben.
Och sitt livs första högklackade skor, för han var ju trots allt längre än hon. Sedan mindes hon en pojke på anatomin som sagt att hon hade ett läckert akterkastell så hon provade en kjol, som kröp snävt över stjärten.
- Den sitter som gjutet på damen, sade expediten och hämtade en grön sidenblus med vida ärmar och en krage som en schal att leka med runt halsen.
- Men jag har ingen barm, sade Klara som såg hur sidenet följde kroppen och avslöjade allt. Och hon hatade tanten som tvingat Klara att nämna det pinsamma.
    Men expediten bara log och sade att det kan vi lätt ordna och innan Klara visste ordet av hade hon köpt en behå med inlägg av toppigt gummi.
    Jag är inte klok, tänkte hon.
    När hon tvättat håret där hemma och rullat det på handduk för att få en tjock page, kom hon att tänka på armsvetten. Hon hade aluminiumklorid, men det hjälpte dåligt om man blev rädd.
- Klara Alm, sade hon högt till sig själv. Du kommer inte att känna skräcken ikväll.
    Innan hon klädde sig bäddade hon sängen med rena lakan. Allra sist målade hon ögonfransarna, de var bra, långa. När han kom halv sju, som uppgjort var, lyste han till av glädje:
- Du är ju hemskt söt, sade han och hon tänkte att det hade varit för gott att dö nu, innan allt skulle förstöras.
    Men sedan log hon:
- Vet du att folk brukade säga om min därhemma att sågverkarns fula dotter hade den leaste käften i byn.
- Nu är hon inte ful längre, sade Simon. Så käften kanske blir snällare.
- Det är just det som är frågan, sade Klara och såg ut som om hon skulle börja gråta.
    Då kysste han henne.

Simon hade aldrig trott att en flicka skulle överlämna sig åt honom med en sådan tillit. Hon var så villig och oskuldsfull, så naket barnsligt öppen att han ville gråta. Men han fick henne med sig och kunde ge henne njutning och tillfredsställelse.
    Hon blödde lite, han förstod och kände att också det var en gåva.
    Klockan var två på natten när hon gick ut i köket för att tvätta sig under kallvattenskranen och när hon kom tillbaka i en blå badrock sade hon:
- Jag skulle egentligen vilja dö nu."


Ett av mina favorit avsnitt från boken Simon och Ekarna av Marianne Fredriksson.

Än så länge är det här min favoritbok.

Saken är den att jag älskar att skriva.
Men jag hatar när någon ska betämma vad jag ska skriva.
När jag inte är det minsta intresserad av att skriva om det.

Jag älskar ord och bokstäver.
Sättet de betyder någonting tillsammans på.

De har en egen helhet som man inte hittar någon annan stans.

Och även om jag inte skriver så värst mycket så gillar jag det.
Det definitiva i ett skrivet ord.
Ett talat ord försvinner på mindre än en sekund.
Men det skrivna står där till det suddas ut.

Men när jag skriver saker jag inte vill, tja då vill inte bokstäverna heller.
Och orden vill absolut inte.
De passar inte ihop och jag börjar tvivla på om jag ens kan skriva mitt namn ordentligt.

Och nu håller jag på med det.
Tvingar fram ord till meningar jag inte tycket om. Som blir texter jag inte trivs med.
Och detta ska absolut skrivas och bedömas.

Det är faktiskt orättvist att man måste gå i skolan när det finns massa andra viktiga saker man kan göra.
Tillexempel samla på bokmärken, läsa böcker, måla tavlor, göra musik, sätta upp en pjäs, skriva noveller och sånt som man tycker är det roligaste i hela livet.

Sånt som man faktiskt borde fylla sin tid med.
Inte bara se den försvinna till saker man inte tycker om.


Krisatomic

Nätter utan sömn.
Sömn utan nätter.

Hunger utan mat.
Mat utan hunger.

Sorg utan tårar.
Tårar utan sorg.

Kropp utan själ.
Själ utan kropp.

Liv utan drömmar.
Drömmar utan liv.

Musik utan tystnad.
Tystnad utan musik.

Dagar utan sol.
Sol utan dagar.

Bild utan ram,
Ram utan bild.

Kyss utan känsla.
Känsla utan kyss.

Tanke utan mål.
Mål utan tanke.

Kärlek utan person.
Person utan kärlek

Om du bara ska läsa en enda sak idag så är det det här.

och jag var 17 år och ville inte vara den som blev kvar.

Brasilien

Vår litteratur uppgift.
Första utkastet till Håkans Jag har varit i alla städer.

Hur skulle han börja?

Det var det som var det svåra. Det fanns så mycket att berätta. Berätta för sig själv. Inte någon annan. Inte förklara sig för nån.

Han hör fortfarande hur havsvindarna blåser, han ser fortfarande hur hennes mörka ögon glöder. Hon var 23, när han lämnade Gbg.

Det var en bra början.

Hon var 23, hon som aldrig skulle få ett namn. Hon som ingen skulle fånga. Han var 25, han som hade ett obetydligt namn. Han som ville bli fångad.

Hon bodde i Stockholm. De träffades en sen sommarnatt. En alldeles för full sommarnatt med alldeles för många männsikor och med alldeles för stora förväntningar. Mitt bland allt detta såg hon honom. Han som inte riktigt hängde ihop, som inte riktigt fick plats. Och han såg henne, fast hon inte ville bli sedd.

Han bestämde sig den natten. Bestämde sig för att följa med henne. Han åkte hem, packade sina saker. Sa adjö till sina vänner, tog tåget. Reste till Stockholm.

De sa till honom; "Far aldrig till Stockholm, för du blir aldrig mer den samma. In my opinion - om du gör det kom aldrig tillbaka."

För ett par bruna ögon for han.

Det var 93. Hon mötte honom på perrongen. Han var blyg, men hon visade vägen. Hon ledde honom genom  nätterna och genom staden. Genom gränderna och genom smakerna. Genom musiken och genom livet. De ramlade dåliga gatan fram.

Han erbjöd henne handen, hon sa "Jag tar den i hemlighet, och tillsammans flyger vi söderut". Han visste från den stunden att hon skulle dra ner honom med tiden. Det var något med henne som inte stämde. Rösten var någon annans, men han älskade henne så.

Vänner kom och gick. Hon var kvar. Han var kvar. Han som varit i alla städer, letat efter någon att älska. Han var kvar hos henne, hon behövde honom. Hon behövde honom mer än hon älskade honom. Men han var kvar, hjälpte henne genom dagen, han var där för henne när hon var ledesen. Han var där för henne när hon var ensam. Hon lutade sig mot honom när hon var svag.

Hon var så trött. Kunde inte längre leda honom genom livet. Hon la sig på rälsen, hon lät tågen ta bekymmren. Han kände att han hade gett allt han kunde ge, ändå hade han inte hittat vad han letat efter. Han försvann.

Hans bror var lärare i Köpenhamn. Han behövde hjälp att överleva. Han träffade Johnny med amfetaminet. Hans tårar blandades med knarket. Hon kom ändå inte tillbaka.

Han reste hem.

Hem till kranarna och indieklubbarna. Där fanns inga vänner kvar. Bara Hurricane Gilbert. Och det var han som sa "jag visste att du skulle komma tillbaks, tillbaka till stan som en nattfjäril mot ljuset".

Han hade fortfarande inte hittat vad han letat efter. Han hade inte hittat någon som kunde fånga honom. Någon som kunde älska honom, så som jorden älskar månen. Han hade inte hittat någon att höra ihop med.

En stund trodde han att det var hon som var hans måne. Det var hon inte.

Och vad som finns kvar är en dröm om vad kärlek kunde va.

Man kan inte annat än förundras över litteraturepoken kallad Romantiken.
Jag älskar det!

Det är så simpelt.
Så överväldigande!

Så fint skrivet om kärleken.
Så där så att man förstår.
Så att man kan sätta sig in i författarens känslor och få små hjärtryck när man känner igen sig och när de ger helt fantastiska beskrivningar och liknelser.

Hon trillar.
Igen.
Det var inte längesedan sist. Och hon har fått två nya blåmärken.
De gör inte ont, men de syns genom de ljusa strumpbyxorna.
Lite som blåbärsfläckar på en paj.

Hon skrapade knät när hon föll.
Inte så illa att det blödde, men det sved. Och strumpbyxorna gick sönder.
Hon tappade sin svarta skrivbok och pennan med silverbläcket.
Några teckningar ramlade ut.

Men det gör inget.

Hon ler och plockar ihop sina saker.
Tänker på hur kul det måste ha sett ut. Börjar skratta.
Hon sitter kvar på den torra grusvägen och tänker att hon nog är lite för klantig för hennes eget bästa.

Hon tappar nycklarna för ofta, och hon trillar ner från stolar. Hon glömmer sitt busskort varje morgon och äggen glider ur hennes händer när hon bakar. Hon slår i sina tår när hon går och ringarna i idrottsalen gör inte som hon tänkt.

Men vad gör det?

Hon skrattar till när hon inser hur klumpig hon faktiskt är.
Henns vän kallar henne för "en studsande boll" och det är kanske precis det hon är.

En glad studsande boll.



Sweet!

Hon plockar fram sina finaste skor.
För idag är det lördag.
Nej, hon ska inte ut och dansa. Inte ännu.

Hon ska städa först. Det gör hon bara när hon är på riktigt bra humör och när han med rött hår är ute på sin dagliga promenad.
Hon vill städa ensam.
Då kan hon sjunga, hoppa runt, lyssna på LP spelaren och dansa i sina höga klackar utan att någon ser. Hon skulle kunna göra allt det där medan någon ser. Men det är något speciellt med att göra det när ingen ser.

När hon har städat sätter hon sig i sin vinröda fåtölj och låter armarna falla ut över armstöden.
Hon skrattar för sig själv och tänker på när hon skakade mattan så hårt där ute på balkongen att hon nästan tappade några fräknar.

Hon hör en nyckel i dörren, hon rycker till.
Hon hade somnat.

?Åh, du har dina finaste skor på dig! Vad fint du har gjort! Men jag har ju sagt att jag kan hjälpa till att städa, det vet du ju darling!?

Hon har inga föräldrar, för hon behöver inga.
Hon har inga syskon, för hon behöver inga.
Hon har inga vänner, för hon behöver inga.
Hon har en kanin, för den behöver hon.

Kaninen heter Snövit och är vit som snö.
?Ett utmärkt namn? sa den fräkniga pojken i drömmen en gång.
Hon drömmer om honom varje natt.
Varje natt när hon sover i sin prinsessäng i det blå rummet på andra våningen.

Prinsessängen är egentligen inte så prinsessig, men det är en prinsessa som sover i den, och därför är det en prinsessäng. Den har en stomme av gjutjärn, och är så snirklig och detaljerad som du bara kan tänka dig. I den har hon fem bäddmadrasser och två blommiga lakan. Två duntäcken, ett för att ha under sig och ett för att ha över sig. Dessutom har hon fyra kuddar för att verkligen kunna sova gott. Intill sängen har hon en pall för att komma upp, sängen är så hög, och hon är så kort.

På nattygsbordet har hon en liten, liten rosa kopp.

Snövit följer med ut på promenad varje morgon. Då är Prinsessan noga med att ta på sig alla sina ytterkläder. Så att ingen ska få veta att hon är en prinsessa.
Men om folk tittar noga, så ser de ändå att hon är en prinsessa. För hon har en blick som ser allt.
Minsta lilla ser den.

När hon är hemma borstar hon sitt hår och tittar på snäckskalen som hon hittat på stränderna i städerna långt borta. Snövit är alltid med henne. Tittar på.

Ibland är hon inne i sitt krokiga hus hela dagen. Då går hon runt i sitt ljusgula nattlinne med spetskanten och funderar på hur det känns att se rakt in i solen alldeles för länge.
Ibland sitter hon uppe hela nätterna för att se på när stjärnorna rör sig över himlavalvet. Hon talar till dem, men de svarar inte. Hon talar ändå till dem, hon kan höra vad de svarar. För hon är en prinsessa med blek hy och rosa kinder.

Snövit är alltid med henne. Tittar på.
Därför behöver Prinsessan sin kanin.

Vi kommer hem samtidigt.
Vi tog följe från Picadilly.

Jag sjunker ner i en stor vinröd fåtölj. Du vet en sån där stor, med en guldkant och lejontassar. Den är sliten på armstöden och i sitsen. Jag köpte den på en loppis någonstans, jag minns inte längre vart. Jag riktigt föll för den, och hade du inte hjälpt mig att ta hem den, ja då hade jag suttit där i den, i loppislokalen. Så kär blev jag i den.

Iallfall.
I den sjuker jag ner, jag har inte änns tagit av mig mina svarta nylackerade skor.
Det är vår ute, så de är torra och fina ändå, och vem bryr sig om lite smuts på mattan? Inte du och inte jag.

Så där sitter jag, klänningen har brett ut sig över hela fåtöljen. Du slår dig ner i soffan brevid din gitarr.
- Jag känner inte för att spela något just nu Prinsessan Emma... Kan inte du vara skivmästare ikväll.
- Kejråå

Jag plockar fram en skiva ur lådan, det är min favorit. Jag sjunger med i franskan jag inte kan, men ändå. Låten är ju så fin!

Jag lutar mig tillbaka igen, fåtöljen sväljer mig nästan. Jag gillar den! Jag är kär i den!
Jag blundar och far iväg dit musiken för mig.

- Ska du ha te?
- Mmmm..

Du reser dig upp. Slipsen har du inte lossat på för "det gör man bara efter riktigt tuffa gig!"
Jag hör att du kokar upp vatten och börjar rota bland plåtburkarna.

- Honey! Det finns inga scones kvar... jag åt de sista till frukost.
- Jahaa.. Meen.. Okej, teet är klart nu iallafall!

Du kommer tillbaka med två stora udda tekoppar med fat. På brickan har du också en liten skål med sockerbitar, två små teskedar och två muffins med en massa pastellblå glasyr.
Du ber mig blunda och jag gör det. Jag vet fortfarande inte hur mycket socker du har i ditt te.

Det blev muffins till middag den kvällen.