Utdrag.

”Han hade en gyllenröd hästsvans framför sig på en föreläsning om vetenskaplig metodik. Solen lyste, fick svansen att gnistra. Han kunde inte minnas att han sett håret tidigare, så han väntade med spänning på att flickan skulle vända på huvudet. När hon gjorde det blev han besviken, en lång hals, en orimligt hög panna i ett smalt ansikte, blekt med många fräknar. Men han log lite mot henne när de reste sig efter föreläsningen och han upptäckte att hon var nästan lika lång som han och hade en generös mun och stora grågröna ögon.
    Klara Alm hade lagt märke till Simon redan första dagen, att han var snygg men också något annat, en oro som inte var av det nervösa slaget, utan mer som om han ständigt var upptagen av livets gåtfullhet och förväntade sig att de fantastiska svaren skulle uppenbaras vilket ögonblick som helst.
    Som vanligt hade hon haft två tankar samtidigt.
    Där har vi kursens don Juan.
    Han kommer aldrig att se åt mig.
    Hon fick fel i det första, det skockades visserligen flickor runt Simon i början, han var vänlig mot alla men inte mer. Han har knappast vett att vara smickrad en gång, hade hon tänkt, förvånad.
    Men resten stämde, han såg henne inte.
    Nu när han log mot henne, tänkte hon, att gud vilken intensivitet han har. Sedan blev hon rädd för att börja svettas, för våta fläckar under armarna och dålig lukt.
    Någon dag senare frågade Simon en av flickorna om Klara, fick veta att hon skulle bli läkare.
- Hon har redan en med.kand., sade flickan. Så hon kopplar väl bara av här med lite humaniora innan hon fortsätter.
    Simon blev förvånad, Klara måste vara äldre än hon ser ut. Men flickan fortsatte:
- Hon är hemskt begåvad. Tog studenten som privatist när hon var sexton. Den intelligenta och iskalla typen, du vet.
    Men Simon tänkte att det var fel, Klara Alm är inte kall, jag undrar vad hon är rädd för.
    Sedan glömde han bort henne tills han en dag återfann henne vid det röda kaffebordet." ....

” Inte var det här kärlek, inte släkt ens på långt håll med det han sett hända mellan Isak och Mona. Det fanns inget ljus kring Klara, de två skulle aldrig bli självlysande.
    Hon var en elak människa, hon hade sagt det själv och han hade både sett och hört det. Le, stickig, det blev hon när hon drog in blicken. Och ful. Lång och platt som en planka och så alla dessa äckliga fräknar i ansiktet och på armarna, till och med på händerna. Som var vackra, hemlighetsfulla med sina långa fingrar och sina mjuka dynor på insidorna med livslinjer som djupa diken.
    Och när hon log…
    Nej, han skulle glömma alltsammans, det var lätt för det fanns ingenting att glömma.
    Ändå var hans sista tanke innan han somnade att tillsammans med henne var han hos sig själv.
    Han drömde att han gick längs stranden och Livet kom gående mot honom och hade gyllenrött hår och ett äpple i handen, som var långfingrad och fräknig.

Nästa dag sade Simon, när han satte sig bredvid henne i föreläsningssalen, att du måste tycka om musik?
- Ja, sade Klara.
- Jag har två biljetter till Konserthuset på lördag. Det är Nystroems Havssymfoni.
    Han hade inga biljetter men han skulle hinna köpa.
- Vill du följa med?
- Ja, tack, sade Klara och höll ögonen slutna för att han inte skulle se hur glad hon blev.

I enrummaren i Haga gick Klara igenom de kläder hon hade och fann att ingenting dög. Men det var bara lördag morgon och hon skulle hinna ner till Linnégatan där det fanns en butik i vars fönster hon ofta drömt om en annan och vackrare Klara.
Nu köpte hon tunna nylonstrumpor för hon hade snygga ben.
Och sitt livs första högklackade skor, för han var ju trots allt längre än hon. Sedan mindes hon en pojke på anatomin som sagt att hon hade ett läckert akterkastell så hon provade en kjol, som kröp snävt över stjärten.
- Den sitter som gjutet på damen, sade expediten och hämtade en grön sidenblus med vida ärmar och en krage som en schal att leka med runt halsen.
- Men jag har ingen barm, sade Klara som såg hur sidenet följde kroppen och avslöjade allt. Och hon hatade tanten som tvingat Klara att nämna det pinsamma.
    Men expediten bara log och sade att det kan vi lätt ordna och innan Klara visste ordet av hade hon köpt en behå med inlägg av toppigt gummi.
    Jag är inte klok, tänkte hon.
    När hon tvättat håret där hemma och rullat det på handduk för att få en tjock page, kom hon att tänka på armsvetten. Hon hade aluminiumklorid, men det hjälpte dåligt om man blev rädd.
- Klara Alm, sade hon högt till sig själv. Du kommer inte att känna skräcken ikväll.
    Innan hon klädde sig bäddade hon sängen med rena lakan. Allra sist målade hon ögonfransarna, de var bra, långa. När han kom halv sju, som uppgjort var, lyste han till av glädje:
- Du är ju hemskt söt, sade han och hon tänkte att det hade varit för gott att dö nu, innan allt skulle förstöras.
    Men sedan log hon:
- Vet du att folk brukade säga om min därhemma att sågverkarns fula dotter hade den leaste käften i byn.
- Nu är hon inte ful längre, sade Simon. Så käften kanske blir snällare.
- Det är just det som är frågan, sade Klara och såg ut som om hon skulle börja gråta.
    Då kysste han henne.

Simon hade aldrig trott att en flicka skulle överlämna sig åt honom med en sådan tillit. Hon var så villig och oskuldsfull, så naket barnsligt öppen att han ville gråta. Men han fick henne med sig och kunde ge henne njutning och tillfredsställelse.
    Hon blödde lite, han förstod och kände att också det var en gåva.
    Klockan var två på natten när hon gick ut i köket för att tvätta sig under kallvattenskranen och när hon kom tillbaka i en blå badrock sade hon:
- Jag skulle egentligen vilja dö nu."


Ett av mina favorit avsnitt från boken Simon och Ekarna av Marianne Fredriksson.

Än så länge är det här min favoritbok.



2008-12-10 @ 14:44:35 Om ord. Permalink


Kommentarer
Sagt av: kajsa

Kanske något för mig att läsa?!

2008-12-11 @ 16:04:31
URL: http://aenigma.blogg.se/
Sagt av: Klara

Obehagligt att jag googlade mitt namn (har verkligen inget bättre för mig för jag orkar inte ta tag i plugg) och finner detta eftersom jag heter Klara Alm och min förra pojkvän heter Simon! Lite roligt. <3

2010-05-17 @ 20:00:14

Kommentera inlägget här:

Du:
Kom ihåg mig?

(bry dig inte om det här fältet):

Hitta till dig:

Från dig till mig:

Trackback
RSS 2.0