Vi kommer hem samtidigt.
Vi tog följe från Picadilly.

Jag sjunker ner i en stor vinröd fåtölj. Du vet en sån där stor, med en guldkant och lejontassar. Den är sliten på armstöden och i sitsen. Jag köpte den på en loppis någonstans, jag minns inte längre vart. Jag riktigt föll för den, och hade du inte hjälpt mig att ta hem den, ja då hade jag suttit där i den, i loppislokalen. Så kär blev jag i den.

Iallfall.
I den sjuker jag ner, jag har inte änns tagit av mig mina svarta nylackerade skor.
Det är vår ute, så de är torra och fina ändå, och vem bryr sig om lite smuts på mattan? Inte du och inte jag.

Så där sitter jag, klänningen har brett ut sig över hela fåtöljen. Du slår dig ner i soffan brevid din gitarr.
- Jag känner inte för att spela något just nu Prinsessan Emma... Kan inte du vara skivmästare ikväll.
- Kejråå

Jag plockar fram en skiva ur lådan, det är min favorit. Jag sjunger med i franskan jag inte kan, men ändå. Låten är ju så fin!

Jag lutar mig tillbaka igen, fåtöljen sväljer mig nästan. Jag gillar den! Jag är kär i den!
Jag blundar och far iväg dit musiken för mig.

- Ska du ha te?
- Mmmm..

Du reser dig upp. Slipsen har du inte lossat på för "det gör man bara efter riktigt tuffa gig!"
Jag hör att du kokar upp vatten och börjar rota bland plåtburkarna.

- Honey! Det finns inga scones kvar... jag åt de sista till frukost.
- Jahaa.. Meen.. Okej, teet är klart nu iallafall!

Du kommer tillbaka med två stora udda tekoppar med fat. På brickan har du också en liten skål med sockerbitar, två små teskedar och två muffins med en massa pastellblå glasyr.
Du ber mig blunda och jag gör det. Jag vet fortfarande inte hur mycket socker du har i ditt te.

Det blev muffins till middag den kvällen.