Jag har faktiskt ingen lust att fira nyår idag.
Vet inte varför, men jag känner inte för det bara.

Jag målade lite för ett tag sen.

I dag har jag gjort en massa viktiga saker som inte är viktiga saker för någon annan än mig.

Tillexempel har jag beställt ett VISA kort. Nu är det slut på VISA Ung tramset. Man kan ju ändå inte köpa grejer på internet med det. Och tillexempel så har jag snickrat ihop en present. Sånt är kul!

2008 har gått så himla himla fort.
Det har hänt så mycket och nu är det snart slut.
Jag har gjort ett sammandrag.



♥ Januari.

Januari handlade mycket om korta solskensminuter. Jens Lekman, John som fick tandställning och att jag startade min blogg. Och träning. Min första biljett till landslaget. Den första träningen med Johan Lundin och pirr i magen inför vad han skulle tycka och säga.

Och jag hittade Edith Södergran. Hennes dikter lyfte mig. Lyfte mitt skrivande.
Jag var hos optikern också, som berättade att det inte var något fel på mina ögon, jag behövde bara blinka oftare. Suck.

Jag hittade ett himla roligt utdrag ur min dagbok från den 28 januari 2008

"Ringde till John, vi pratade om musik och film och ja allt! I cirka 45 minuter. Helt galet! Vart tar tiden vägen med den pojken? Den bara flyger iväg… Älskar det!

OCH!  HÅKAN KOMMER TILL PEACE & LOVE! LYCKA!!!"




♥ Februari.

Fullt av håltimmar som fylldes av Jens Lekman, Bob Dylan och en del gitarrsträngar. Dagarna har jag beskrivit som dimmiga, hemska, lediga, underbara, sömniga och glada. En salig blandning av sinnesstämningar. Alla hjärtans dag kom och gick och stannar kvar i mitt minne. Ett soligt minne av vackra hus, hjärtformade kakor och förtjusning. Jag fortsatte att imponera på tränare och jag åkte till Stockholm. I Stockholm träffade jag Amelie och Astrid som jag inte hade sett på evigheter. Jag ritade lite igen. Flickor med långa halsar och stora ögon. Att börja rita igen beskrev jag som att andas efter att man tappat andan. John och jag lekte en massa och såg på filmer och drömde oss bort till gator, och lampor, och människor som aldrig sover. Vi satt i en soffa i över 12 timmar och 12 timmar har nog aldrig gått så fort. Mellan allt detta tränade jag som aldrig förr. Och så läste jag The Catcher in the Rye. Vi beställde biljetter till sommarens festivaler och till Håkans konserter i April, och vi lyssnade på För en lång lång tid. Mycket tid gick åt till att drömma och skriva ner fantasier.



♥ Mars.

Terrängpremiär. Soldagar. Tävlingar. Bubblande skratt. Chokladfrukost. Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. LONDON!

John och jag åkte till London, struntade i allt och hade det bäst! Vi åt chokad och fruktsallad till frukost och donuts och kakor till Lunch. Middag glömde vi oftast bort. Förutom den kvällen när vi satt uppe på en mur vid drottningens stall och åt pastasallad. Ja, vi är knäppa. Och vi drack te. Och vi tittade på Little Britain. Och vi fick Lisa att gå runt hela stan med oss. Och vi var en inte långt ifrån Alex Turner. Och vi köpte för mycket saker, så vi var tvungna att lämna lite grejer hos Lisa och Lotta. Vi hade i alla fall hemskt kul!

Tränarna tyckte inte att det var kul, och vi hade allvarliga samtal om vad jag egentligen ville med min ridning.



♥ April.

Jag kände mig trött och hängig för det mesta. Sänkte ambitionsnivån i skolan. Drömde mig bort i Rokokomålningar och i Edits dikter. Skrev noveller om olycklig kärlek och drunknade i Håkan. Eller som jag skrev den 1 April. "Idag har jag verkligen drunknat i Håkan. Drunknat utan att dö. Bara färsvunnit lite." Vi fick en hund, våra fina fina föl föddes och Hanna, John och jag åkte till Göteborg. Vi dog lite allihopa under aprilhimlen när Håkan gjorde entré. En vecka senare gjorde John och jag om det, vi åkte till Stockholm och såg Håkan igen. Vi satt i parker och tittade på ett Sverige som tinade bit för bit. Malin och Yollis berättade om knasiga utekvällar och kapade pojkar. Jag älskade varje sekund av det där. Speciellt de där sekunderna när vi träffade Håkan. Träffade Håkan och försökte förklara för honom hur mycket han betyder. Att jag inte svimmade.



♥ Maj.

Rocken roll blå ögon  - igen och Paris 2004. Det var melodierna till min majmånad. Jag kände mig otillräcklig, ledsen, trött, arg och så förbannat handlingsförlamad. Och det var jag också. Ibland grät jag på bussen på väg till skolan. Ibland grät jag i skolan. Jag var otrevlig och vresig och jag skämdes så för det. Jag grät mig till söms nästan varje natt. I alla fall de nätter jag somnade. De andra nätterna var bara upprivna lakan och rivmärken på låren. Svarta bokstäver i skrivblock. Jag hatade allt väldigt mycket. Och då speciellt migsjälv. Uppe på det här ville skolan begrava mig levande i prov, hemtentor, genrep, föreställningar, inlämningar och bokrapporter. Det som räddade mig var mina vänner och musiken. En dag jag minns väl är dagen då John och jag satt i solen på bryggan i stan och lyssnade på The Kinks. Vi skrattade och hittade på massa tokiga saker. Ridningen gick bra, jag fick träna för Lucinda Green och jag tävlade i Gärds. Tränade varje dag och jobbade på helgerna. Äppelträden blommade och jag trodde att jag skulle dö ändå.



♥ Juni.

Jag var arg och ledsen. Och förkyld. Jag tränade, tävlade och grät. Skolan slutade och jag trodde att jag var fri. Vi firade födelsedagar och tog tåget till Borlänge. Där levde vi på mjukost och cider. Sov ytterst lite och dansade oss stumma. Jag älskade de där dygnen. De var som en lång dröm. Suddig och overklig. Väl hemma igen kom verkligheten ikapp. Träningar, krav och måsten. Jag längtade bort.



♥Juli

Stannade hemma en vecka. Gick knappt utanför rummet. Var sjuk och äcklig. Konsert på Strömsvallen, Håkan och Kent. Himmel vad bra det var! Håkan hade på sig Johns hatt och sjöng till oss! Det är nog faktiskt den bästa Håkan konserten jag har varit på. Jag jobbade en del i stallet. Svettades och svettades. Tränade och tävlade. Plockade några rosetter. Fyllde 18 och kände mig inte vuxen alls. Firade min födelsedag på Skagerack tillsammans med Adam Tensta! Blev full och råkade avslöja slutet i Harry Potter böckerna för Linnéa. Lena och jag åkte till Lysekil. Lyssnade på Lars och hans vänner. Krokstrandsfestivalade som vanligt men utan gäster från stan. Fick en Ukulele och vi älskar varandra.



♥ Augusti.

Massa massa förberedelser inför Nordiska Mästerskapet. Själva tävlingen var en enorm upplevelse och jag lärde mig en massa. Efter det slutade jag att rida, så så himla lyckat var det kanske inte. Men ändå. Jag fick min sjömansklänning och jag fick min efterlängtade kamera. Och jag fick min dator! Jag tittade på Pushing Daisies och åkte till Rådanefors. Där var det festival vill jag lova! Träffade Klara och Emelie och grabbarna i Almedal! Fy 17 vad kul vi hade! Vi badade, dansade, sjöng, skrev tidningar och festade! Skolan började och magontet kom tillbaka. John tog med mig på Popaganda och det var så himla kul! Såg en massa brabra band! Säkert, Radio Dept, First Aid Kit, Bob Hund, Caesars, Shout Out Louds, Florence Valentin och the Embassy. Augusti var på sätt och vis en ganska overklig månad.



♥ September.

Skolan gjorde mig sjuk igen, jag gick till sjukhuset för att få svar på vad som var fel på mig. Inget var fel på mig. Men kanske jag behövde någon att prata med?

Tiden rann på som vanligt men i min dagbok står det ”pissdag” ganska ofta. Jag satt mycket vid datorn och lät den vara mitt liv. Många dagar var ganska gråa och det är inte så mycket jag minns faktiskt.. Jag sydde en kjol och festade en del. Blev för full och gjorde saker jag inte är stolt över. Håkan spelade på Liseberg och vi var där. Såklart.




♥ Oktober.

Jag blev lite mer färgglad i oktober. Hittade på lite mer att göra, sydde en del, spelade på min ukulele, målade, hittade fina bilder och tyckte att allt var helt ok. Var helt enkelt lite mer inspirerad. Mikaela och jag jobbade på på växtriket och åt middag hos Simon på fredagskvällarna. Jag tittade på filmer och blev besatt av Andy Warhol, Edie Sedgwick, New Order, Joy Division och filmen Control. Isabelle och jag ramlade runt på Göteborgs gator en natt och jag pluggade en massa. Jag försökte verkligen!



♥ November.

Vi var i Kenya och jag mådde bra. Kom hem och upptäckte att jag växt. Att jag hade sett och upplevt saker som påverkat mig. Jag gick på julbord och var rätt galen. Kär och galen trodde jag, men så var det inte. Inte den här gången heller. Jag gjorde en massa kollage och teckningar och kräktes på skolarbetet och tänkte ”Jag bryr mig ändå inte. Låt mig va!”



♥ December.

Början kunde varit gladare. Men det var den inte. Önskade mig mer ork, mer inspiration, mer av allt. Glädjeämnen var snöfotografering, lägenheten och att träffa släkten på olika kalas. Och så har Mikaela och jag bakat en massa och haft kul på jobbet. December är inte slut. Men så mycket mer kommer nog inte hända.

På det hela taget har det varit ett händelserikt år. Även om det inte såg så ut alla gånger.

Jag är ett brottsoffer. Jag och min familj. Vi har inte utsatts för det värsta brottet. Men det känns ändå inte bra.
Någon, eller några personer har varit inne i våran bil. Vänt upp och ner på den. Vänt in och ut på den.
Lämnat den våldtagen och smutsig.

Polisen hittar den med en man i. En man som tar sig en sil och som packar en väska med hemskt nödvändiga saker, så som körskolepapper, hästpass, instruktionshandböcker, linsvätska, läppglans och en termos.
Inget av det är hans, men han tänker ta det ändå. Han är hög som ett hus. Om inte högre.

Poliserna tror inte att det är han som har brutit sig in i bilen först. En så drogad människa borde inte kunna dyrka upp ett lås. Han har nog bara satt sig där när han såg att dörren var öppen. Satt på min mammas plats.

Och någon har tagit alla saker av värde. Min nya fina julklapps iPod, min gamla iPod som Caroline fick låna, mina fina WeSc hörlurar, min väska, allt! Oskars dator och kläder för en vecka (han åker till fjällen i morrn), Jonathans jacka, mammas plånbok, Henriks filofax... Listan kan göras lång, och den kommer att göras lång.

Men sakerna är inte dertvärsta. Handlingen i sig är det värsta. Hur kan någon göra så mot andra människor?
Bilen är ett av mina tryggaste ställen. Den symboliserar min mamma för mig, och i den känner jag mig trygg och säker. Ingen kommer åt mig där.

Kalla mig dum och naiv. Men jag trodde att det var så. Fram till i eftermiddags. 

Det fick mig att tänka på det här.
Kan man någonsin känna sig riktigt trygg?

Det är såhär att jag gillar himlen och allt vad den gör.
(Himmlen och väder är inte samma sak! Kom ihåg det!)

Så jag har tagit kort på himlen hela året. Från början till slut.
Så här har min himmel sett ut i år

♥ Januari.



♥ Februari.



♥ Mars.



♥ April.



♥ Maj.



♥ Juni.



♥ Juli.



♥ Augusti.



♥ September.



♥ Oktober.



♥ November.



♥ December.



Och nu tycker jag att alla ska lyssna på Minnen av Aprilhimlen.

Jag har sorterat och rensat mitt iTunes bibliotek nu idag.
Det känns så himla bra. Nu ska jag bara hitta alla album omslag så att mitt Cover Flow kan bli fint också.

Mitt bland allt mitt städande hittade jag
Readymade FC feat. Yael Naim - The Only One

Låten är jättesöt, men videon är så fin att jag vet inte vad!
Titta!

Frukost med Farmor, Farfar, min gammelfarmor, Henriks mamma och pappa, hans bror och hela familjen.
Så himla mysigt!

Jag fick det jag ville ha på julklappsleken. Min burk med rosa godis och en sötsöt pillerburk!



Av Pappa, Gunilla och Hektor fick Oskar fick en dator och var dundernöjd. Jag fick en iPod Classic och var dundernöjd!
Av Mamma och Henrik fick vi pengar och så ska vi åka till Göteborg över helgen. Så nu behöver jag en massa tips på affärer värda att spendera pengar i.



Det var sol också!

Idag har varit en så himla mysig dag!
Jag gillar julen, då får man lite extra tid att träffa sina släktingar och så. Det är fint.

Släktkalas med mammas sida den 23 December.
Lika kul som vanligt!



Vi åt god mat, skrattade en massa och hade det supertrevligt!



Vi tittade på massor av gamla foton också. Det här är min morfar och mormor, och uppe i hörnet är min mamma.
En himla fin kväll!

Åh!
Det är makalöst bra artister som kommer uppträda på P3 Guld i år!

Bland andra Håkan och Anna Ternheim. Och Annika!
Okej, alla är kanske inte lika makalöst bra, men det är många bra som kommer uppträda.

Slow Club.

Så himla fina!
Och Rebecca har den sötaste rösten jag har hört på länge.
Melodierna är helt fantastiska och det riktigt sprakar om dem!

Bara låtnamnen är ju smått genialiska!
Apples and Pairs
Summer Shakedown
Because we are dead

Deras myspace.

Och några glas Strawberry Decory.



Ungefär så var studentfesten i onsdags.

Fast mest handlade den om samma människor, samma musik och samma cigaretter som alltid. Alltid samma.
Och jag tycker inte att det är kul. Jag vill inte vara med mer. Det är inte kul.

Jag vet. Jag är negativ och det blir vad man gör det till och allt sånt, men jag struntar i det. För det är bara inte riktigt min grej att gå ut i Strömstad tror jag. Jag är nog för dålig på att socialisera med människor som inte har samma intressen som jag, och det är ju mitt problem.

Och det värsta är att just nu kan jag inte göra något åt det. Så då får det vara så ett tag. Antingen tills det växer bort, eller tills jag skärper till mig och slutar vara så jävla svår.

Eller så kanske det försvinner av sigsjälv om jag hamnar någon annan stans.

Nyss gjorde Caroline och jag klart ett pepparkakshus. Halvfuskat och dant, men det är helt och jag skulle vilja påstå att det är bland det finaste som har gjorts i det här huset...



med tanke på att det här var förra årets...



vi dekorerade några andra pepparkakor också.
Detta är mina superstars!

Här är filmen om i lördags!



Hihi!

Jag klipper film och äter några pepparkakor.
Det kommer blir så fint!

Hur kan de begära så mycket av oss, sista veckan?
Jag är inte klar, men orkar inte mer nu.
Vi tar det i morrn.

Åh. Idag har varit en så himla himla bra dag!
Att springa runt i snö i sin absoluta favoritklänning. Det är fint!

Det är John som har tagit bilderna.

Nu tittar jag på dokumentär om Andy Warhol. Jag önskar att jag var med på Factory...

Mikaela och jag bakade pepparkakor igår!
Och gjorde ett pepparkakshus. Herregud!

Vi kämpade och kämpade... tillslut fick vi helt enkelt kalla det för konst.








Sen skrattade vi i tills våra ben gick av och vi var tvungna att sätt oss ner. Då insåg vi att vi var jättetrötta. Då gick vi och la oss. En fin fin eftermiddag!

”Han hade en gyllenröd hästsvans framför sig på en föreläsning om vetenskaplig metodik. Solen lyste, fick svansen att gnistra. Han kunde inte minnas att han sett håret tidigare, så han väntade med spänning på att flickan skulle vända på huvudet. När hon gjorde det blev han besviken, en lång hals, en orimligt hög panna i ett smalt ansikte, blekt med många fräknar. Men han log lite mot henne när de reste sig efter föreläsningen och han upptäckte att hon var nästan lika lång som han och hade en generös mun och stora grågröna ögon.
    Klara Alm hade lagt märke till Simon redan första dagen, att han var snygg men också något annat, en oro som inte var av det nervösa slaget, utan mer som om han ständigt var upptagen av livets gåtfullhet och förväntade sig att de fantastiska svaren skulle uppenbaras vilket ögonblick som helst.
    Som vanligt hade hon haft två tankar samtidigt.
    Där har vi kursens don Juan.
    Han kommer aldrig att se åt mig.
    Hon fick fel i det första, det skockades visserligen flickor runt Simon i början, han var vänlig mot alla men inte mer. Han har knappast vett att vara smickrad en gång, hade hon tänkt, förvånad.
    Men resten stämde, han såg henne inte.
    Nu när han log mot henne, tänkte hon, att gud vilken intensivitet han har. Sedan blev hon rädd för att börja svettas, för våta fläckar under armarna och dålig lukt.
    Någon dag senare frågade Simon en av flickorna om Klara, fick veta att hon skulle bli läkare.
- Hon har redan en med.kand., sade flickan. Så hon kopplar väl bara av här med lite humaniora innan hon fortsätter.
    Simon blev förvånad, Klara måste vara äldre än hon ser ut. Men flickan fortsatte:
- Hon är hemskt begåvad. Tog studenten som privatist när hon var sexton. Den intelligenta och iskalla typen, du vet.
    Men Simon tänkte att det var fel, Klara Alm är inte kall, jag undrar vad hon är rädd för.
    Sedan glömde han bort henne tills han en dag återfann henne vid det röda kaffebordet." ....

” Inte var det här kärlek, inte släkt ens på långt håll med det han sett hända mellan Isak och Mona. Det fanns inget ljus kring Klara, de två skulle aldrig bli självlysande.
    Hon var en elak människa, hon hade sagt det själv och han hade både sett och hört det. Le, stickig, det blev hon när hon drog in blicken. Och ful. Lång och platt som en planka och så alla dessa äckliga fräknar i ansiktet och på armarna, till och med på händerna. Som var vackra, hemlighetsfulla med sina långa fingrar och sina mjuka dynor på insidorna med livslinjer som djupa diken.
    Och när hon log…
    Nej, han skulle glömma alltsammans, det var lätt för det fanns ingenting att glömma.
    Ändå var hans sista tanke innan han somnade att tillsammans med henne var han hos sig själv.
    Han drömde att han gick längs stranden och Livet kom gående mot honom och hade gyllenrött hår och ett äpple i handen, som var långfingrad och fräknig.

Nästa dag sade Simon, när han satte sig bredvid henne i föreläsningssalen, att du måste tycka om musik?
- Ja, sade Klara.
- Jag har två biljetter till Konserthuset på lördag. Det är Nystroems Havssymfoni.
    Han hade inga biljetter men han skulle hinna köpa.
- Vill du följa med?
- Ja, tack, sade Klara och höll ögonen slutna för att han inte skulle se hur glad hon blev.

I enrummaren i Haga gick Klara igenom de kläder hon hade och fann att ingenting dög. Men det var bara lördag morgon och hon skulle hinna ner till Linnégatan där det fanns en butik i vars fönster hon ofta drömt om en annan och vackrare Klara.
Nu köpte hon tunna nylonstrumpor för hon hade snygga ben.
Och sitt livs första högklackade skor, för han var ju trots allt längre än hon. Sedan mindes hon en pojke på anatomin som sagt att hon hade ett läckert akterkastell så hon provade en kjol, som kröp snävt över stjärten.
- Den sitter som gjutet på damen, sade expediten och hämtade en grön sidenblus med vida ärmar och en krage som en schal att leka med runt halsen.
- Men jag har ingen barm, sade Klara som såg hur sidenet följde kroppen och avslöjade allt. Och hon hatade tanten som tvingat Klara att nämna det pinsamma.
    Men expediten bara log och sade att det kan vi lätt ordna och innan Klara visste ordet av hade hon köpt en behå med inlägg av toppigt gummi.
    Jag är inte klok, tänkte hon.
    När hon tvättat håret där hemma och rullat det på handduk för att få en tjock page, kom hon att tänka på armsvetten. Hon hade aluminiumklorid, men det hjälpte dåligt om man blev rädd.
- Klara Alm, sade hon högt till sig själv. Du kommer inte att känna skräcken ikväll.
    Innan hon klädde sig bäddade hon sängen med rena lakan. Allra sist målade hon ögonfransarna, de var bra, långa. När han kom halv sju, som uppgjort var, lyste han till av glädje:
- Du är ju hemskt söt, sade han och hon tänkte att det hade varit för gott att dö nu, innan allt skulle förstöras.
    Men sedan log hon:
- Vet du att folk brukade säga om min därhemma att sågverkarns fula dotter hade den leaste käften i byn.
- Nu är hon inte ful längre, sade Simon. Så käften kanske blir snällare.
- Det är just det som är frågan, sade Klara och såg ut som om hon skulle börja gråta.
    Då kysste han henne.

Simon hade aldrig trott att en flicka skulle överlämna sig åt honom med en sådan tillit. Hon var så villig och oskuldsfull, så naket barnsligt öppen att han ville gråta. Men han fick henne med sig och kunde ge henne njutning och tillfredsställelse.
    Hon blödde lite, han förstod och kände att också det var en gåva.
    Klockan var två på natten när hon gick ut i köket för att tvätta sig under kallvattenskranen och när hon kom tillbaka i en blå badrock sade hon:
- Jag skulle egentligen vilja dö nu."


Ett av mina favorit avsnitt från boken Simon och Ekarna av Marianne Fredriksson.

Än så länge är det här min favoritbok.

Jag älskar den här rösten.
Jag älskar den här melodin.
Jag älskar det här bandet.

Det har varit soundtracket till mitt liv de senaste dagarna. Jag känner mig som melodin.
Lite vågig, lite melankolisk, lite tyst, lite mjuk, lite ensam, lite ledsen, lite glad, lite lugn, lite trevande, lite levande.

Istället för att vara i skolan idag har jag varit hemma. Gjort viktiga och roliga saker.

Spelat in en film bland annat.
Hahah!

Skratta inte!

Nu har julstämningen kommit på riktigt!
Igår var jag på adventslunch med hela släkten på pappas sida.

Det såg ut ungefär såhär:

Igår var jag och tittade på något mycket vackert.

Det var inte en spegelsal. Det var inte en pojk. Det var inte en kristallkrona heller.

Det var en lägenhet!
Den som ska bli min! Eller nästan min. Min i andra hand.
Den var mycket finare och större än vad jag hade hoppats på!

Med ett rymligt kök, stort allrum, fint inredd.
De tre bästa egenskaperna är:

1. Balkongen - Man kan titta på solen. Äta frukost. Röka cigaretter. Filosofera. Titta på hustaken. Få lite luft. Hitta figurer bland molnen.

2. Snedtak - Snedtak gör det hela mycket mysigare. Att sängen står under det ena gör det ju inte sämre. Den är liksom infälld i väggen på ett mystiskt sätt. Så man blir väldigt avskild från resten av rummet.

3. Skrymslen och vrår - Herregud! Det finns två hemliga rum! Ett på varje sida om allrummet. Det ena är en garderob (gåingarderob!) och innanför kläderna kan man förvara saker. Det andra är ett enda stort förråd, med madrasser, kuddar och kartonger. Sånna platser är perfekta att gömma sig på. Kanske med en annan person. Då kan man låtsas att man är någon helt annan stans. Det är fint!

Jag älskar den helt enkelt. Jag har varit där i 10 minuter. Och jag älskar den!

Så nu är det bara för mig att sätta mig ner och fundera på hur jag ska inreda...


Jag älskar udda ramar!



och discokulor.



och sånt här... suck...



och sånt..











Alla bilder har jag hittat hos Oh Mandie!

Jag trodde detta skulle bli en lugn, lite tråkig hemmakväll.
Men så visar det sig att Hampus är hemma!

Och han kommer till mig.

Och vi tittar på bilder från Kenya.
Vi pratar om livet, om kärlek. Om viktiga saker helt enkelt.

Och det är så okonstlat. Precis som det ska vara.

Älskar det här klippet från Aristocats.
Det är så himla härligt!

Jag glömde ju!

Jag önskar mig en låda med kylskåpspoesi också!

Så att man kan skriva en massa fina saker. Sånt här tillexempel.

I år önskar jag mig detta.

En silvrig iPod Classic. 80 GB räcker långt...


Kragar, att ha till klänningar eller så.


Elins foto.

Tvåfärgade strumpbyxor från Chanel hade varit fint.



En fin gammaldags cykel! Med pakethållare och korg framtill.
Det blir bra att cykla till skolan med.



En Holga Edelweiss, som kan ta riktigt drömska bilder.

En jordglob. Precis som den här, ungefär...



Och slutligen, riktigt, ruskigt bra böcker. Tillexempel de här två...

    

Tack tack.

Ungefär sånna här kläder skulle göra sig fint i min garderob nu.

Tack så mycket.





Bilder från Stockholmstreetsyle.

Åh.

LoveLove.



Jag har knarkat The Radio Dept. sen i går kväll. De är så braa!

Eller som Conny sa igår "Det är lite som ett väldigtväldigt bra Joy Division, fast, tja... inte riktigt lika mörkt... kanske närmare New Order ändå... I vilket fall som helst är det det bästa jag har hört i den genren sen de gamla grabbarna kom."



Och den här artikeln är rätt så kul.

Vilken timing!

December kommer samtidigt som snön.