Jag är ett brottsoffer. Jag och min familj. Vi har inte utsatts för det värsta brottet. Men det känns ändå inte bra.
Någon, eller några personer har varit inne i våran bil. Vänt upp och ner på den. Vänt in och ut på den.
Lämnat den våldtagen och smutsig.

Polisen hittar den med en man i. En man som tar sig en sil och som packar en väska med hemskt nödvändiga saker, så som körskolepapper, hästpass, instruktionshandböcker, linsvätska, läppglans och en termos.
Inget av det är hans, men han tänker ta det ändå. Han är hög som ett hus. Om inte högre.

Poliserna tror inte att det är han som har brutit sig in i bilen först. En så drogad människa borde inte kunna dyrka upp ett lås. Han har nog bara satt sig där när han såg att dörren var öppen. Satt på min mammas plats.

Och någon har tagit alla saker av värde. Min nya fina julklapps iPod, min gamla iPod som Caroline fick låna, mina fina WeSc hörlurar, min väska, allt! Oskars dator och kläder för en vecka (han åker till fjällen i morrn), Jonathans jacka, mammas plånbok, Henriks filofax... Listan kan göras lång, och den kommer att göras lång.

Men sakerna är inte dertvärsta. Handlingen i sig är det värsta. Hur kan någon göra så mot andra människor?
Bilen är ett av mina tryggaste ställen. Den symboliserar min mamma för mig, och i den känner jag mig trygg och säker. Ingen kommer åt mig där.

Kalla mig dum och naiv. Men jag trodde att det var så. Fram till i eftermiddags. 

Det fick mig att tänka på det här.
Kan man någonsin känna sig riktigt trygg?