Hon har inga föräldrar, för hon behöver inga.
Hon har inga syskon, för hon behöver inga.
Hon har inga vänner, för hon behöver inga.
Hon har en kanin, för den behöver hon.

Kaninen heter Snövit och är vit som snö.
?Ett utmärkt namn? sa den fräkniga pojken i drömmen en gång.
Hon drömmer om honom varje natt.
Varje natt när hon sover i sin prinsessäng i det blå rummet på andra våningen.

Prinsessängen är egentligen inte så prinsessig, men det är en prinsessa som sover i den, och därför är det en prinsessäng. Den har en stomme av gjutjärn, och är så snirklig och detaljerad som du bara kan tänka dig. I den har hon fem bäddmadrasser och två blommiga lakan. Två duntäcken, ett för att ha under sig och ett för att ha över sig. Dessutom har hon fyra kuddar för att verkligen kunna sova gott. Intill sängen har hon en pall för att komma upp, sängen är så hög, och hon är så kort.

På nattygsbordet har hon en liten, liten rosa kopp.

Snövit följer med ut på promenad varje morgon. Då är Prinsessan noga med att ta på sig alla sina ytterkläder. Så att ingen ska få veta att hon är en prinsessa.
Men om folk tittar noga, så ser de ändå att hon är en prinsessa. För hon har en blick som ser allt.
Minsta lilla ser den.

När hon är hemma borstar hon sitt hår och tittar på snäckskalen som hon hittat på stränderna i städerna långt borta. Snövit är alltid med henne. Tittar på.

Ibland är hon inne i sitt krokiga hus hela dagen. Då går hon runt i sitt ljusgula nattlinne med spetskanten och funderar på hur det känns att se rakt in i solen alldeles för länge.
Ibland sitter hon uppe hela nätterna för att se på när stjärnorna rör sig över himlavalvet. Hon talar till dem, men de svarar inte. Hon talar ändå till dem, hon kan höra vad de svarar. För hon är en prinsessa med blek hy och rosa kinder.

Snövit är alltid med henne. Tittar på.
Därför behöver Prinsessan sin kanin.