Brasilien

Vår litteratur uppgift.
Första utkastet till Håkans Jag har varit i alla städer.

Hur skulle han börja?

Det var det som var det svåra. Det fanns så mycket att berätta. Berätta för sig själv. Inte någon annan. Inte förklara sig för nån.

Han hör fortfarande hur havsvindarna blåser, han ser fortfarande hur hennes mörka ögon glöder. Hon var 23, när han lämnade Gbg.

Det var en bra början.

Hon var 23, hon som aldrig skulle få ett namn. Hon som ingen skulle fånga. Han var 25, han som hade ett obetydligt namn. Han som ville bli fångad.

Hon bodde i Stockholm. De träffades en sen sommarnatt. En alldeles för full sommarnatt med alldeles för många männsikor och med alldeles för stora förväntningar. Mitt bland allt detta såg hon honom. Han som inte riktigt hängde ihop, som inte riktigt fick plats. Och han såg henne, fast hon inte ville bli sedd.

Han bestämde sig den natten. Bestämde sig för att följa med henne. Han åkte hem, packade sina saker. Sa adjö till sina vänner, tog tåget. Reste till Stockholm.

De sa till honom; "Far aldrig till Stockholm, för du blir aldrig mer den samma. In my opinion - om du gör det kom aldrig tillbaka."

För ett par bruna ögon for han.

Det var 93. Hon mötte honom på perrongen. Han var blyg, men hon visade vägen. Hon ledde honom genom  nätterna och genom staden. Genom gränderna och genom smakerna. Genom musiken och genom livet. De ramlade dåliga gatan fram.

Han erbjöd henne handen, hon sa "Jag tar den i hemlighet, och tillsammans flyger vi söderut". Han visste från den stunden att hon skulle dra ner honom med tiden. Det var något med henne som inte stämde. Rösten var någon annans, men han älskade henne så.

Vänner kom och gick. Hon var kvar. Han var kvar. Han som varit i alla städer, letat efter någon att älska. Han var kvar hos henne, hon behövde honom. Hon behövde honom mer än hon älskade honom. Men han var kvar, hjälpte henne genom dagen, han var där för henne när hon var ledesen. Han var där för henne när hon var ensam. Hon lutade sig mot honom när hon var svag.

Hon var så trött. Kunde inte längre leda honom genom livet. Hon la sig på rälsen, hon lät tågen ta bekymmren. Han kände att han hade gett allt han kunde ge, ändå hade han inte hittat vad han letat efter. Han försvann.

Hans bror var lärare i Köpenhamn. Han behövde hjälp att överleva. Han träffade Johnny med amfetaminet. Hans tårar blandades med knarket. Hon kom ändå inte tillbaka.

Han reste hem.

Hem till kranarna och indieklubbarna. Där fanns inga vänner kvar. Bara Hurricane Gilbert. Och det var han som sa "jag visste att du skulle komma tillbaks, tillbaka till stan som en nattfjäril mot ljuset".

Han hade fortfarande inte hittat vad han letat efter. Han hade inte hittat någon som kunde fånga honom. Någon som kunde älska honom, så som jorden älskar månen. Han hade inte hittat någon att höra ihop med.

En stund trodde han att det var hon som var hans måne. Det var hon inte.

Och vad som finns kvar är en dröm om vad kärlek kunde va.