Jag promenerade hem i solen.
Det regnade lite precis innan. Och på morgonen hade jag upptäckt att träden och gräset skiftat till grönt.
Jag tänkte på Joel Alme och ändå kändes det tugnt. Jackan var öppen, men ändå kändes det kvavt.
Som om det fattades lite luft, eller som att kroppen var ett nummer för liten.

Trottoaren var smutsig i kanten, precis som mina skor.
Fast där låg några ord.
Du är vackrare än du vet.

Och det var kanske precis de där orden jag behövde just då.


Tulpanerna utanför frälsningsarmén har börjat blomma.