Det här är det sötaste jag har sett på länge!

Poupéegirl.

Man laddar upp bilder på sina kläder, och så är man en docka och så betalar man med rosetter!
Det är ju kalas!

Det här är jag.

Och som man kanske ser, så har inte jag kommit så hemskt långt. Det är lite svårt att förstå... Det mesta är på japanska, tror jag, men det finns lite engelska också, så det är bara att prova sig fram. Jättejättekul!

Titta vad fina de är!

Astrid!

Nu äntligen är den klar.
Nu ska den bara skickas... Puss!

Jag har ont i ögonen.
Kanske det är feber?



tiger lily and tiny teeth

Jag älskar fimlen Control.
Jag älskar allt med den.

Håkan för mig ofta att rysa.
Nästan alltid faktiskt.

Speciellt när man lyssnar på låtar som lägger sig under huden. Som ett skyddande täcke.
Men också de som kramar ens hjärta så hårt att man inte får blod på några ögonblick.
De som hugger till och får ögonen att tåras.
De som gör att kinderna blir lika tunna som blött papper.

Då ryser jag.
Speciellt när textraderna träffar så hårt.
De slår och bankar och slår för att man ska ta in dem.
Hos mig behöver de inte slå, mina dörrar är öppna, det är bara för dårarna att rusa in.


Sacha

Jag minns att jag läste om Karin i en Elle tidning en gång.
Jag tror att det var tidig höst 2006. Hon och Diana Orving satt på ett fik och hade på sig svarta klänningar och forhattar. De berättade om sina "hemliga" möten, som bara inkluderade de två.

Tyckte att hon verkade superball!
Och det är hon verkligen. Hon har en himla känsla för stil och musik. Och för språket.

Jag har kommit på att hon tilltalar mig väldigt mycket, det har blivit mer och mer uppenbart.
Från att känna igen henne på bilder och på tv till att suga i mig allt jag kan hitta om henne.

Hon har gjort (och gör) så himla mycket grejer som jag skulle vilja göra! Det är så inspirerande att se att det går och att det finns möjligheter. Jag menar, efter gymnasiet åkte hon till London, var DJ på klubbar, jobbade som stylist- och designassistent och en massa roligt!

Nu tänker jag inte plugga mer.
Inte idag.

Så det så.


 le smoking.

Jag vill inte. jag vill inte. jag vill inte. jag vill inte. jag vill inte. jag vill verkligen inte skriva ett tal till svenska B.
Vad 17 ska jag tala om? Som man kan koppla till det där häftet med texter och bilder?
Allt blir ju så personligt när jag ska hålla tal i skolan.
Jag hatar det. Jag vill inte stå där och blotta mig. I 5 minuter.

"Men berätta om Kenya!" sa Hanna.
Jaha.. men vilken text och bild ska jag koppla till det då? Det känns som om det bara blir långsökt och flummigt.

Ta mig härifrån.

Sätt mig i en liten lägenhet i valfri storstad. Låt mig ägna dagarna åt att jobba med något otroligt inspirerande. Låt mig ägna kvällarna åt att måla tavlor och sy klänningar. Låt mig dansa. Låt mig umgås. Låt mig leva.

Nu är det bara 55 minuter tills min första lektion börjar.
Jag sorterar Keyna bilder och funderar på vilka som ska få komma till framkallning...

Och förresten.
Om det är någon som känner att "Ja Emma, hon behöver en tidig julklapp. Den här jackan vill jag köpa till henne för 220 kronor."
Ja, då är det fritt fram!


vintagelin

Herregud!

Det var champagne och förfest vid 5.
Lekar. (Haha!)
2 lag. Skär ut oasisbokstäverna ni ser på lappen (illrosa post-it) bilda ett ord.
Nej vi är inte yrkesskadade florister.
Laget jag var med vann. Vi fick mini candy canes och mashmallows!

Detta var förresten ordet.


MAT!
Och alkohol.

"Emma titta! Våra cidrar har växt upp på olika ställen! Min i Afrika och din på Grönland!"





Det var en riktigt tomte där och vi fick godis.
Hello Kitty godis!
Som "sprätter i mun!" Haha!





Min telefon dog under tiden vi satt där och hade trevligt. Men jag var så planerad att jag hade skrivit upp de viktigaste nummren på min arm. Armar är bra att ha.



Och jag fick en glittrig cider!
Fast det såg jag inte förens jag kom ut i gatlampornas sken.
Jag blev så himla glad! Ännu mer glad än vad jag redan var.
Fy 17 vad jag älskar glitter!



Sen hamnade jag i en liten mysig lägenhet.
Pratade strunt och tittade på Scrubs till halv 4 på morgonen.

Flight of the Conchords är det roligaste jag har sett sen jag såg Little Britain.
Fast bättre!
Eftersom att det här bara är kul och charmigt, medan Little Britain kan gå för långt ibland och bli bara vidrigt.

Mitt nya kollage blev klart igår natt också. Jag gillar det.



Och ja. Mitt rum är för litet. Nu finns det absolut ingen plats kvar.

Idag har jag tittat en massa på det här.
Och laddar ner första säsongen! Yäääy!

Min vision board har börjat ta form och blir förmodligen klar i natt.

Och när vi ändå är inne på det kreativa så kom Caroline in till mig idag och frågade om jag ville göra en skiss till hennes konståkningsdräkt. Nej sa jag. Jo sa hon. Nej sa jag.

Och så gjorde jag en.

Den blev förvånande bra!
Jag är faktiskt stolt över mig själv. Från att inte ha ritat på riktigt länge till att göra en, enligt mig, väldigt bra skiss.
Jantelagen - gå och dö!

Kenya i bilder.

Först var vi i Nairobi.
Vi tittade på föräldralösa bäbiselefanter. De hade massa hår på kroppen. Det visste inte jag.


Det var regnigt, vi körde fast i leran ute på ett fält. Vägarna var inte helt att lita på.



Men vi kom fram! Till ett ställe där de tillverkade konst av returmaterial. Mestadels glas och järn.



Sen åkte vi till en giraff farm. Där låg en gammal engelsk herrgård också. Där kunde man hyra rum och bo för hiskeligt mycket pengar.



Hela familjen och giraffen Daisy, som några ögonblick senare knockade Oskar.



Dagen efter flög vi iväg till Masai Mara.



Där bodde vi i tält och var ekologiska.



Vi åkte på safari med masaiguider som visade oss en masa fantastiska djur.
Tillexempel zebror, strutsar, elefanter, hyenor, gnuer, gaseller, geparder, krokodiler, giraffer och lejon.



Och så fick vi såklart uppleva naturen och omgivningarna.



Vi planterade träd.



På kvällarna fantiserade vi i hängmattan. Alla borde ha en hängmatta hemma.



Sen åkte vi till Nairobi igen.
Åkte förbi utkanterna av staden.
Jag hade mardrömmar om det här i natt.



På kvällen experemiterade (ursäkta) jag med ljus och min kamera. Jag tror jag har hittat min grej.
Det är lika slumpartat och abstrakt som jag. Love it!



De hade hibiskus i trädgården.



Vi åkte till Lamu. En ö i Indiska Oceanen.



Stranden.





Det fanns inga bilar, men det var åsnor i nästan varje hörn.



Medan de andra badade samlade jag snäckor. Nu ligger de i en ask i mitt rum.



Hektor var en drake.



Och Oskar var en grodman. Jag provade också att snorkla. Herregud vad svårt!



En kattunge på flygplatsen.



Oskar smygfotograferade mig på väg till Nairobi.



Vi var i Nairobi cirka ett dygn. Sen åkte vi hem, i ungefär ett dygn. Det var drygt att åka från Nairobi i Kenya till Husebo i Sverige vill jag lova. Men värt det! Det har varit jättekul, men kan knappast kallas för semester. Hellre miljöombyte isånnafall. För jag är fortfarande trött och har en massa tankar kvar i huvudet. De brukar försvinna när de kommer ner på papper. Det ska jag ägna mig åt i morgon.

fotograf: Hektor

Nu är jag hemma i landet lagom igen.
Jag har inte blivit så brun (tack och lov!) men jag har fått ganska många fräknar.

Jag och pappa har tillsammans tagit tvåtusenetthundrasjuttiosex bilder, så det kommer.

Resan har varit omtumlande. Och lugnande.
Fast nu känner jag mig mest gråtfärdig.
Jag är helt slut.

Det har varit så många intryck på så kort tid.
Jag behöver nog tänka och känna efter lite granna.

Så nu ska jag sova.

Nu åker jag och bror lång bort.
Kommer hem den 18 November.

Puss!

Jag knåpra ihop låtlistor till min iPod.
Och packar ner och packar upp och packar om.

Lyssnar på inspelningar av Joy Division i Manchester från -79. Ljudet är så trasigt och det låter så äkta. Så alldeles nytt.



Henrik lärde mig spela "Eight days a week" på gitarr i skolan tidigare idag. Så gick jag hem och lärde mig den på min ukulele. Det låter riktigt fint.

Livet är inte självklart.
Det är inget vi kommer ha i all evighet. Vi kommer bara få ha det så länge vi lever.
Jag hoppas givetvis att det kommer vara länge.

Däför vill jag också att det liv jag lever ska vara mitt eget. Där jag bestämmer.
Och får vara frisk.

Jag har sett sjukdom idag, det var ingen vacker syn.
Min pappas mormor fyllde 87 år.
Hon har blivit blek, ihålig, svag och liten. Hon som alltid var den envisa och starka. Som drack wiskey i salongen och som tog med sig barnen på flykt undan kriget.

Helt ärligt.
Jag är rädd för att dö.
Inte för själva döden, men jag är rädd att inte hinna göra alla saker jag vill göra.
För det finns verkligen en massa saker jag vill göra med migsjälv och mitt liv. Se saker, uppleva saker, träffa människor och utforska intressanta platser.

Jag kom på det medans jag satt i soffan bland broderade kuddar och gamla fotografier, att resan till Kenya nog faktiskt kommer förändra mig. Mycket eller lite spelar ingen roll, men jag är övertygad om att jag kommer att se på saker lite annorlunda efter det här.



2 november. Utanför mitt fönster.

Jag och min vän lampan har totaltrasat mina strumpbyxor.
Det kan vara bra ibland.

Tillexempel när man har fått massa jobb till skolan som man faktiskt inte vill göra.



Jag håller på och packar också.
Men vad 17 tar man med sig till Kenya?

Shorts och skjorta har jag kommit fram till. Och kamera. Men vad mer?

Idag har jag lyssnat en massa på Jens Lekman.
Det var längesen.



Himmel vad jag skulle vilja se honom live!
Kanske på en rökig bar. Mörk. I Amsterdam.
Kanske man skulle gått dit på för höga klackar. Med nya handskar. Lite sådär på hösten.
Varmt där inne. Kallt där ute.
Få en öl i handen, ställa sig vid sidan av scenen. Rätta till jackan.
Lyssna på Jens. Och en tjej som finns med i bakgrunden.
Klappa med i den finaste handklappen i världshistorian. Den i "I saw her in the anti war demonstration".
Dansa fult och långsamt till "A sweet summers night on Hammerhill" smtidigt som man bompar, såklart.

Och le åt texten i "A postcard to Nina".

Det skulle vart nåt det.

Natten som kommer är den sista detta lov.
Därför ska jag passa på att göra något kul.