Idag pratade jag med John om hur fint det skulle vara att få lägenheten snart.
För då skulle man kunna sitta på balkongen, som bara är två kvadratmeter stor. Bordet skulle vara ganska litet, stolarna också. De skulle vara sådär snirkliga och lite vingliga och vitmålade. Hela det runda lilla bordet skulle vara fullt av stearinljus. Det skulle liksom bara få plats två sköra koppar med blommor och guldfärg på. På räcket skulle det hänga en blomlåda och en ljusslinga som skulle vara på jämt, som skulle lysa upp när himlen är sådär djupblå och det är alldeles milt i luften. Så på nätter till tidiga vårdagar och om sommaren, då skulle man sitta där invirad i mjuka tröjor och filtar och prata och skratta, och någon kanske skulle röka och fimparna skulle hamna i ett tomt glas. Sen skulle nån se en katt som sprang över kullerstenarna precis nedanför. Och datorn skulle stå på diskbänken precis innanför dörren och spela en låtlista som överträffar det mesta, eftersom att den är galen på ett passande sätt. Innan någon hann märka det skulle det bli otroligt sent, och så skulle man komma överens om att strunta i att sova. Vi ska ju ändå gå upp snart igen.

Men just nu är det inte så.
Jag lyssnar på Depeche Mode, förstår inte att jag inte har gjort det mer tidigare.
Just nu finns det inget jag hellre lyssnar på.