Alltså.
Jag sitter här med min sista pluggkväll.
Det är INTE vemodigt.

Jag har hittat världens bästa picnicställe! Tusen poäng till mig liksom!

Alltså.

Nu är jag trött på det här.
Trött på att vara trött på.

Jag skulle behöva en knapp.
Autofocus skulle den heta.

Då skulle jag kunna focusera 100% och sen vara klar.
Men nu funkar ju ingenting.
Och det gör mig trött.

Jag tror inte att jag kommer klara det. Och det känns inte bra.



Marc Johns.

Ibland behöver man bara någon som äter middag med en och som tjatar om att få hjälpa en med läxorna och som hjälper en skriva och som liksom bara smittar ner en med massa positivitet.

...vaknade jag här,



fixade håret såhär,



lyssnade på det här,



köpte det här,



gjorde det här,



råkade ha sönder de här,



och åt det här.

Idag är det exakt en kalendermånad tills jag tar studenten.
Det är ohyggligt mycket som ska hinnas med innan dess.

Jag tyckte att det var mycket att göra i februari också.
Jag trodde  att jag skulle drunkna, att projektarbeten och inlämningar skulle kväva mig.
Lite så var det ju också. Men där någonstans i mitten av allt tog Hanna tag i mig och tog med mig till Partille.
Där fick vi försvinna ett tag.
Vi dansade och skrek och levde.
Där, mellan rader om att flyga söderut och om att låta tågen ta bekymmren. Precis där kände jag att jag skulle överleva den här våren. Att komma till den insikten var verkligen befriande.

Våren är här, och jag är nog mer oinspirerad än någonsin. Samtidigt har jag aldrig varit mer optimistisk inför framtiden.

Lite så, fast mest är jag bara trött.

Å. Fördjupningsarbete.

Ett om Andy Warhol och ett om Marie Antoinette.

Äsch, nu går jag och lägger mig.

Så. Nu är alla strumpbyxor nedpackade och kjolarna är med. Smyckena har valts ut och scarfarna är vikta. Batterierna är laddade och boken har jag börjat läsa. Biljetterna är hämtade och nycklarna ligger på rätt ställe. Då återstår det bara att vänta (SOVA) tills bussen/tåget går i morgon bitti.

Jag har saknat Stockholm och några väl valda människor ruskit länge nu!

Pusshej Strömstad!
Hejpuss Stockholm!

Middag hemma med familjen.
En liten ridtur hanns med också.





Mamma fick ett gigantiskt påskägg av en av hästägarna. Galet!



Middag!









Oskar körde mig hem på kvällen. Det var nästan sent och det var nästan ljust.

John tog några bilder på mig för några veckor sedan (himmel vad tiden går fort!)
Just då kändes det bara löjligt, men några bilder blev faktiskt bra.

Fast jag trivs nog ändå bäst som den som håller i kameran.

Idag fick jag en present av John.
Han plingade på och lämnade den på min trappa.
(han sprang iväg för att jag inte skulle hinna se honom, fast det gjorde jag iallafall).
Det var en liten lila plåtburk men massor av små lappar i.
Alla lapparna var ihoprullade och hade en liten röd sytråd runt sig.
På varje lapp stod det små ord om mig.
Och varje lapp börjar med "Emma vet inte om detta, men.. "

Detta är bland de mest uppmuntrande överraskningarna jag någonsin fått.
Och ibland är det bara lite uppmuntran man behöver.

Tack John.

Jag firar att det är lördag.
Det gör jag genom att svänga ihop en kladdkaka, lyssna på musik och dansa lite för mig själv.
Lördag. Ja!

Hej.

Detta är en bild jag gillar och idag är jag mest trött på allt.

När jag var 16 år gammal flyttade jag.
Jag hade en massa drömmar som skulle uppfyllas och ett halvt liv att ta igen.
Flytten skulle hjälpa mig att bli den jag ville vara - jag kunde ju bli vem som helst!
Det var ungefär så jag såg på det.

Naivt kan jag tycka nu, och det var det ju också.
Jag blev ingen ny person, jag var precis samma. Men jag samlade på mig erfarenheter. Lärde mig saker om mig själv.

Nu ska jag flytta igen.
Men den här gången har jag helt andra förutsättningar. Och den här gången är det på riktigt.
Jag kommer förmodligen aldrig flytta tillbaka till det här rummet. Till det här köket. Till det här huset. Till den här gården.

Antagligen kommer jag vara här ganska ofta, och kanske kommer jag uppskatta det ännu mer.
Och det finns ju en massa saker som jag kommer sakna...


Men det är väl ännu ett steg i livet - det här med att flytta hemmifrån.



Och när man städar hittar man biland rikitgt roliga saker, som det här tillexempel.



Jag måste ha varit en oerhört klok och en ganska så poetisk femåring.

Trött. Jag ska jobba i morgon, do believe I told you so...
Solen var fin idag, inte alls jobbig och påträngande. Och jag älskar Jens Lekman, det får man aldrig glömma!
Gillade verkligen Almost Famous, Zooeys hår var helt perfekt, varför kan inte mitt hår vara det?
Och Kate påminnde om Tilda i Federales. Jättemycket.

Maten var god, mamma var glad, jag var kort. Varför? Kan jag inte bara sprudla lite?
Fick sms av Malin. Varför är jag inte där? varförvarförvarför?
I morgon beställer jag biljetter till Stockholm. 15 - 18 April. Vi säger så, bra.
Vart 17 ska jag bo? Pappa nämnde kontoret.... Strunt samma. Det ordnar sig. Gud, jag måste sluta planera så himla noga. Bara andas och leva lite. Hjälp.


Se detta som en inre monolog.
Ja, jag gillar Svenska C.


Sannah Kvist.

Idag har jag signerat mitt första lägenhetskontrakt. EVER!
Jag är Glad! Glad! Glad! Glad! Glad! Glad! Glad! Glad!

Träffade pappa som jag inte sett sen innan jul. Fint!

Ibland målar jag och Oskar på varandra.



Han fick en rymdraket.



Och jag fick "en högklackad sko som ska brinna i helvetet för den blev så ful"
Sen kladdade vi en massa på varandras armar och skrattade åt tanken att verkligen tatuera in nåt så fult.

Johns hatt och glasögon.