Ja, ibland skulle man allt bra gärna vilja vara nio år gammal, leka med sina kompisar och inte veta vad puberteten är förnågot.
Hade man haft tur hade man kanske haft föräldrar som tyckte att man skulle ha på sig fina kläder. Tillexempel en sån här t-shirt! Från Little Marc by Marc Jabobs



Och vet du!
De borde faktiskt lämna oss ifred, så vi slipper säga till dem, och så att du slipper dra iväg med mig för att "jag ska låna en skiva" Men så länge de inte lämnar oss, så ja.. då får vi väl fortsätta att säga till dem att deras vänner är i biblioteket.

Det funkar ju!

Tack John!

Hur tänker man egentligen?
Tänker man i ord, eller bilder?

Hur tänker blinda människor?
Hur tänker döva människor?
Hur tänker stumma människor?

Jag tänker i ord och bilder, men jag anser att en tanke inte är tänkt före jag har tänkt ordet som beskriver min tanke eller den eller det jag tänker om. Så i princip kan jag tänka något, men inte egentligen tänka det, eftersom att tanken var för snabb, altså den kom till innan jag tänkte ordet.

Men det är ju ganska töntigt att sitta och diskutera med sig själv om man har tänkt en tanke, eller om det bara var en flyktig fras. Men allt man tänker är ju tänkt. Jag kanske bara inte vill tänka den tanken.
Men bilder, då blir det ju ändå att man ser vad som är i bilden, och allt som är i bilden har ju ett namn, så då blir det ändå att man tänker i ord. Eller?

Men när man drömmer, alltså, när man sover. Då tänker man väl i bilder?  Men om det är konversationer med i drömmen så blir det ju ord. Eller hur?
Samtidigt så är det fortfarande bilder. Det är som en film. Man tittar på. Men vad tänker man medan man drömmer?
Är det jag som tänker, eller är det hjärnan som gör det? För att bearbeta dagen? Så att man bara ka titta på, och ta del av allt det undermedvetna?

Förresten? Vad tänker man medan man skriver en sån här text? Ord? Man tänker ju på hur man ska skriva, fortsätta på texten, men ser man ord, eller HÖR man ord i huvudet? Just nu hör jag ord, eller?

OKEJ!

NU! Exakt nu fick jag déjà vu!
Åhh! Just det här har jag varit med om förut! Det ser ut exakt såhär! Hjälp! Precis när jag sitter och skriver om hur man tänker... Mystiskt!

Sånt är också spännande! Déjà vu känslor!
Det suger till i magen, nästan som om man reste i tiden.
Vissa påstår att déjà vu kommer av att man VERKLIGEN har varit med om det tdigare, att livet bara snurrar på, om och om igen. Andra påstår att det är så för att man har upplevt liknande saker i tidigare liv. Jag vet inte vad jag ska tro, men ibland kan jag acceptera de här tankarna.

Nu ska inte jag försvinna för långt ifrån jordens yta.

Jag kommer aldrig kunna bli fransyska.

• Jag är inte född i frankrike.
• Jag är inte fransyskasmal.
• Jag röker inte.
• Jag har inte skådespealarläppar.
• Jag kan inte blinka med ena ögat.

Men jag är glad ändå!

Henrik tycker nog att jag är lite knäpp egenligen.

Han skrattade som en tokig när jag pratade om att stora glasögon är SÅ fint!
Han skrattade verkligen så han grät! Han tyckte att det verkade helt psyko att ungdomar gick runt och köpte sig dyra glasögon utan styrka, och att vissa tillochmed har på sig glasögon utan glas. Det värsta för honom att höra var nog när jag sa att jag hade köpt två par glasögon med styrka, bara för att jag tyckte att de var så fina! Han skrattade så han nästan trillade av stolen, sen tittade han allvarligt på mig och frågade om jag menade allvar. Jag sa att jag gjorde det. Sen skrattade han lite till.



Tidigare idag frågade Caroline vad jag lyssnade på. Jag sa att jag lyssnade på en kvinna som heter Fancoise Hardy. Hon frågade vem det var. Jag sa att det var en artist som sjöng fransk sextiotalspop. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara för henne. Henrik vände sig om och tittade på mig, skakade på huvudet och fortsatte att köra oss till skolan.



Han tycker nog också att det är ganska konstigt att jag har på mig klackade skor när jag bor som jag gör. Och mina klänningar och kjolar. Han har aldrig sagt det, men jag känner det på mig. MEN vad bryr jag mig!
Inget!
Var jag bor ska ju inte hindra mig från att ha på mig saker jag tycker är fint.
Eller hur!

Jag gillar kläder!



Jag gillar mycket eyeliner!



Jag gillar "annorlunda" mat!



Fast jag är nog ganska knäpp också!

Denna lilla Flicka fyller snart 14 år.
Här ses hon visa ett av Minimarkets alster inför hösten/vintern 2008.
I december 2006 sågs hon visa ett av Emma Gundersens alster.
Hon hade aldrig gått en visning förut.
Hon var precis "nyupptäckt" av Mikas.

Jag har flera gånger tänkt:

Tänk när den här flickan blir berömd, så kommer journalister fråga
"Kommer du ihåg din första visning?"
Då tänker hon en stund, lägger ansiktet på sned och låter sina bruna ögon letar lite i taket,
"Jo!" Utropar hon. Lutar sig fram i skinn fåtöljen och säger
" Det kommer jag aldrig att glömma!" Hon ler ett blygt leende och skakar på sitt huvud så att de värmespolerullade lockarna dansar runt hennes unga ansikte.
"Åh.. jag var 12 år, jag var jättenervös, men den här flickan som hade sytt klänningen var väldigt gullig. Hon hjälpte mig med den. Hon sa att jag var söt och så sa hon åt mig att bara gå ut på scenen och bara ha kul! Det gjorde jag och det var verkligen helt otroligt. Ljusen, ansikterna, blixtarna, musiken, och glädjen som bara bubblar upp, bubblar upp ännu mer är en skakad flaska champagne! Nej, det kommer jag aldrig att gömma!"
Journalisterna skulle se lite förvånade ut.
"12 år sa du..? Oj! Men vad hette Designern av Klänningen?" Julia skulle låta sina ögon vandra upp i taket igen, hitta en fin lampa att fästa blicken på och börja leta i sitt minne. Det skulle ta en stund och journalisterna skulle bli lite otåliga. Hon skulle låta dem hållas, för hon ville verkligen att flickans namn skulle komma med, flickan som på ett sätt hade startat hennes egen sprakande karriär genom att säga " Du är söt! gå nu ut på scenen och le och ha kul!" Men vad var det hon hette nu igen? Just det ja!
"Emma Gundersen! Emma Gundersen heter hon!"
"Jaha!" Skulle de smått uttråkade journalisterna säga och skriva ner namnet i sina små block.
"Jag har inte hållit kontakten med henne, men jag fick reda på av några kollegor att hon numera bor i centrala London" skulle Julia säga och sucka en liten, liten suck.

Ja såhär kan jag fortsätta. Men mina drömmar ska få stanna i mitt huvud. Men så småningom så kanske det kommer bli något av dem. Men det ska framtiden få avgöra. Jag litar på den!

Nu är det snart natt.