Denna lilla Flicka fyller snart 14 år.
Här ses hon visa ett av Minimarkets alster inför hösten/vintern 2008.
I december 2006 sågs hon visa ett av Emma Gundersens alster.
Hon hade aldrig gått en visning förut.
Hon var precis "nyupptäckt" av Mikas.

Jag har flera gånger tänkt:

Tänk när den här flickan blir berömd, så kommer journalister fråga
"Kommer du ihåg din första visning?"
Då tänker hon en stund, lägger ansiktet på sned och låter sina bruna ögon letar lite i taket,
"Jo!" Utropar hon. Lutar sig fram i skinn fåtöljen och säger
" Det kommer jag aldrig att glömma!" Hon ler ett blygt leende och skakar på sitt huvud så att de värmespolerullade lockarna dansar runt hennes unga ansikte.
"Åh.. jag var 12 år, jag var jättenervös, men den här flickan som hade sytt klänningen var väldigt gullig. Hon hjälpte mig med den. Hon sa att jag var söt och så sa hon åt mig att bara gå ut på scenen och bara ha kul! Det gjorde jag och det var verkligen helt otroligt. Ljusen, ansikterna, blixtarna, musiken, och glädjen som bara bubblar upp, bubblar upp ännu mer är en skakad flaska champagne! Nej, det kommer jag aldrig att gömma!"
Journalisterna skulle se lite förvånade ut.
"12 år sa du..? Oj! Men vad hette Designern av Klänningen?" Julia skulle låta sina ögon vandra upp i taket igen, hitta en fin lampa att fästa blicken på och börja leta i sitt minne. Det skulle ta en stund och journalisterna skulle bli lite otåliga. Hon skulle låta dem hållas, för hon ville verkligen att flickans namn skulle komma med, flickan som på ett sätt hade startat hennes egen sprakande karriär genom att säga " Du är söt! gå nu ut på scenen och le och ha kul!" Men vad var det hon hette nu igen? Just det ja!
"Emma Gundersen! Emma Gundersen heter hon!"
"Jaha!" Skulle de smått uttråkade journalisterna säga och skriva ner namnet i sina små block.
"Jag har inte hållit kontakten med henne, men jag fick reda på av några kollegor att hon numera bor i centrala London" skulle Julia säga och sucka en liten, liten suck.

Ja såhär kan jag fortsätta. Men mina drömmar ska få stanna i mitt huvud. Men så småningom så kanske det kommer bli något av dem. Men det ska framtiden få avgöra. Jag litar på den!