Saken är den att jag älskar att skriva.
Men jag hatar när någon ska betämma vad jag ska skriva.
När jag inte är det minsta intresserad av att skriva om det.

Jag älskar ord och bokstäver.
Sättet de betyder någonting tillsammans på.

De har en egen helhet som man inte hittar någon annan stans.

Och även om jag inte skriver så värst mycket så gillar jag det.
Det definitiva i ett skrivet ord.
Ett talat ord försvinner på mindre än en sekund.
Men det skrivna står där till det suddas ut.

Men när jag skriver saker jag inte vill, tja då vill inte bokstäverna heller.
Och orden vill absolut inte.
De passar inte ihop och jag börjar tvivla på om jag ens kan skriva mitt namn ordentligt.

Och nu håller jag på med det.
Tvingar fram ord till meningar jag inte tycket om. Som blir texter jag inte trivs med.
Och detta ska absolut skrivas och bedömas.

Det är faktiskt orättvist att man måste gå i skolan när det finns massa andra viktiga saker man kan göra.
Tillexempel samla på bokmärken, läsa böcker, måla tavlor, göra musik, sätta upp en pjäs, skriva noveller och sånt som man tycker är det roligaste i hela livet.

Sånt som man faktiskt borde fylla sin tid med.
Inte bara se den försvinna till saker man inte tycker om.


Krisatomic