Jag knåpra ihop låtlistor till min iPod.
Och packar ner och packar upp och packar om.

Lyssnar på inspelningar av Joy Division i Manchester från -79. Ljudet är så trasigt och det låter så äkta. Så alldeles nytt.



Henrik lärde mig spela "Eight days a week" på gitarr i skolan tidigare idag. Så gick jag hem och lärde mig den på min ukulele. Det låter riktigt fint.

Livet är inte självklart.
Det är inget vi kommer ha i all evighet. Vi kommer bara få ha det så länge vi lever.
Jag hoppas givetvis att det kommer vara länge.

Däför vill jag också att det liv jag lever ska vara mitt eget. Där jag bestämmer.
Och får vara frisk.

Jag har sett sjukdom idag, det var ingen vacker syn.
Min pappas mormor fyllde 87 år.
Hon har blivit blek, ihålig, svag och liten. Hon som alltid var den envisa och starka. Som drack wiskey i salongen och som tog med sig barnen på flykt undan kriget.

Helt ärligt.
Jag är rädd för att dö.
Inte för själva döden, men jag är rädd att inte hinna göra alla saker jag vill göra.
För det finns verkligen en massa saker jag vill göra med migsjälv och mitt liv. Se saker, uppleva saker, träffa människor och utforska intressanta platser.

Jag kom på det medans jag satt i soffan bland broderade kuddar och gamla fotografier, att resan till Kenya nog faktiskt kommer förändra mig. Mycket eller lite spelar ingen roll, men jag är övertygad om att jag kommer att se på saker lite annorlunda efter det här.



2 november. Utanför mitt fönster.

Jag och min vän lampan har totaltrasat mina strumpbyxor.
Det kan vara bra ibland.

Tillexempel när man har fått massa jobb till skolan som man faktiskt inte vill göra.



Jag håller på och packar också.
Men vad 17 tar man med sig till Kenya?

Shorts och skjorta har jag kommit fram till. Och kamera. Men vad mer?

Natten som kommer är den sista detta lov.
Därför ska jag passa på att göra något kul.

Hej.
Jag lever.
Jag är trött.
Jag är tråkig.

Jag ska nog sova nu.

Nu ska jag äta chips.

Det är ganska konstigt.
Det att Strömstads sjukhus inte kan ge mig och min bror vaccinationer för att åka till Kenya.
Men en privatläkare i Hunnebostrand kan det!
Man kan ju bli knäpp för mindre!

Men men, nu är det iallafall fixat och jag har lite ont i överarmarna.


Bilden kommer härifrån.

Nyss gjorde jag och bror middag.
Vi experimenterade med kryddor och köttfärs och det hela slutade med en utmärkt köttfärssås!

Egentligen borde jag gjort psykologi.
Men det struntar jag i.


Haha. Rim såhär på kvällen.


tiger lily and tiny teeth

Kakor hade ju inte suttit fel heller...

Numera ser jag ut såhär:


Lyssnar på det här.
Vänta på den här.

Och vill ha den här.
och den här.

Saker jag borde göra.

-    jobba.
-    plugga
-    städa
-    träna


Saker jag borde sluta göra.

-    titta på bloggar jag inte bryr mig om
-    tänka på mat
-    titta in på lookbook var tionde minut
-    slumpa bilddagböcker
-    slöa framför tv.n


Saker jag vill göra

-    baka
-    spela ukulele
-    sy en klänning
-    köpa böcker
-    fotografera
-    sortera mitt iTunes bilbliotek


Varför är det alltid så stor skillnad på saker man vill göra och saker man borde göra?



och jag älskar den här sidan!

Oh! Mina skor är hemma igen!

De var jättetrasiga så skomakaren var tvungen att sätta in 4 nitar under för att få dem att hålla.
Så, nu är jag 200 kronor fattigare, men jag har ju skor som jag hoppas ska hålla ordentligt för nåra festnätter.



Och idag har jag pratat med Malin i telefon. Det var så kul!
Men jag undrar en sak.
Hur 17 tror SJ att små studenter ska kunna ha råd att betala 1010 kr för att komma sig tur och retur till Stockholm? Jag menar, det är typ 5 veckor kvar. Ändå är priserna helt hiskeliga! Drar de upp priserna under datum de vet att många vill åka tåg? Är de så snåla?

Och bussarna var inte mycket bättre de heller...

El Perro Del Mar.

Oj vilken kväll.

Det var otroligt kul!

Sen kom det en tequila.
Och så var det inte så kul längre...

Så nu har jag tovigt hår och märkliga blåmärken.



Soundtracket.

Idag är jag ledig.
Men vad 17 ska jag hitta på?

Dagen idag har varit näst intill ingenting.

Sängliggande.
Belle and Sebastian.
Niotillfem.
Lookbook.

Ja, sånt.
Jag har inte ens ätit middag.



Jag älskar Adam Green.



Bild från Fraternite.

Jag har tittat på en massa gamla inlägg.
Det känns som om jag hade mer fantasi förr.

Lite gladare, lite roligare. Lite högre standard.
Jag har tappat nåt.

Jag vet att jag inte var så väldigt rolig i sommras, eller jag kände mig iallafall inte så rolig.
Men inläggen har ett finare skimmer över sig.
Som inte alls är närvarande längre.

Det känns trist.

Att inte tycka om det.
Att inte tycka om saker jag skriver och lägger fram för andra att se på.
Jag vet att det inte är så många som ser på det jag gör.
Men det är en liten trogen skara.

Och egentligen spelar det ingen roll.
För jag gör inte inläggen för någon annans skull.
Jag gör det för min skull.

För att om ett år enklare komma ihåg exakt vilken musik jag tyckte allra bäst om, vilka människor jag träffade, vilka platser jag besökte och när jag gjorde det.
Visst, jag skriver dagbok också. Men där står det ju helt andra saker.

Och eftersom att jag gör det här för mig och ingen annan. Då vill jag att det ska vara bra.
Jag vill iallafall tycka om det.

Och det gör jag inte riktigt nu.

Inte alls som jag gjorde förr.

Det låter som om det var längesen, men det är det inte.
Gå bara tillbaka till Juli. Massa tokigheter. Roliga tokigheter.

Jag vet inte vad det beror på.
Men jag vet att jag inte har varit min själv de senaste 6 månaderna.
Inte så som jag vill vara.
Jag vill vara så som jag var i vintras.

Glad och med en massa knäppa ideér.
Massa ouppnåeliga drömmar. Men det gjorde inget. Jag älskade själva drömmandet.

Det gör jag inte längre.
Jag hatar det faktiskt. '
För jag ser bara alla problem, allt som står ivägen för att nå dem.

Jag vill leva mina drömmar.
Jag vet innerst inne att jag kan det om jag vill.
Men jag ser ändå bara problem och tänker att
 "jag kommer ändå aldrig lyckas med det" .

Och jag vet att jag en gång sa
" Man ska leva som man drömmer och drömma som man vill "
Men det var längesen.

Jag önskar verkligen att jag kunde leva som jag lär.
Men just nu är det omöjligt.

Jag kommer inte kunna nå mina drömmar.
Jag har ändå inga.

Och det tar död på mig.
Det och skolan tar verkligen livet av mig.
Kväver mig långsamt.

Ambitionen var ett långsamt gift
Du höll ut länge men du föll till sist.

Har jag fallit?
Jag tror det.
Jag tror att man har fallit när man inte riktigt förstår varför man går upp ur sängen på morgonen.
J a g  g ö r  d e t  b a r a  f ö r  a t t  j a g  m å s t e  g å  t i l l  s k o l a n .

Hade jag inte haft någon "plikt" att upppfylla hade jag luggit kvar i min säng. Och inte lämnat den.
Blivit en klump.
Och lyssnat på musik.
Jag gillar verkligen musik. Men står det rätt till när det är det enda som håller en vid liv?
Musiken och vännerna man träffar.
Löftet om att  - imorgon när jag vaknar får jag faktiskt träffa mina vänner och lyssna på Håkan igen -

Är det det löftet som får mig att kravla mig ur sängen?
Ja.

Jag har fel om jag säger att jag inte har något att leva för.
Det har jag!
Men just nu känns det som jag inte har något inom mig som driver mig.
Så jag är verkligen tacksam för allt och alla som finns runt mig.
Utan det hade jag inte varit.

Och jag vill vara. Jag vill leva. Jag vill göra saker. Jag vill se saker. Jag vill! Jag vill! Jag vill!
Ibland kanske jag vill för mycket.

Så mycket att jag inte ser vad jag håller på med.
Så mycket att jag inte tycker om vad jag håller på med.
Så mycket att jag inte tycker om mig.
Så mycket att jag hatar mig.

Ja. Jag vill vara någon annan så mycket att jag hatar mig.
På riktigt.

Jag kan inte göra något åt det själv.
Och jag känner mig helt likgiltig inför det.

Så här har det varit till och från de senaste 6 månaderna.
Mest till.

Medan vissa dagar har varit de bästa i mitt liv!

Som marsdagarna i London.
Och Aprilkvällen i Scandinavium.
Och parkhänget i Stockholm.
Och när Oskar kom hem igen.
Och dagarna och nätterna i Borlänge.
Och timmarna på café kladdkakan.
Och när jag kommer ut från centralen och fram till pappa.
Och minuterna på terrängbanorna.
Och förra lördagen.
Och när vi åkte på tävling, bara jag och mamma.
Och min födelsedag.
Och barrundan i Stockholm.
Och frukosten med Amelie.
Och alla dagarna i skolan när ni har fått mig att skratta, trots att jag trodde att jag aldrig enns skulle le igen.

Och det bästa jag kan lyssna på när jag känner mig såhär det är:

The Sundays

Belle and Sebastian

och mest av allt.

Håkan Hellström, Ett kolikbarns bekännelser + Min Huckleberry vän.


Det var inte meningen att den här texten skulle bli så lång.
Och det var inte meningen att den skulle handla om allt det här.
Men nu blev det så.

Jag.

Well.
Nu ska det packas igen.
vad 17 ska jag ta med mig?

Jag antar att det blir något i stil med.

• Kamera.
• Skor.
• Klänning.
• Hårrosett.
• Biljetter.
• Dator.
• Halsduk.

Wendy Bevan

Ehh..
Huvudvärk.
Ont i nacken.
Ont i ryggen.

+ en riktigt badhairday.

Emmastannarhemma.

Men jag ska gå till skolan i morrn.
Jag lovar.

Sarah var här idag.
Fina lilla kusin!

Idag är det torsdag.

Imorrn ska jag börja läsa Historia A med 1Spb.
Vi har Jonas Baatz som lärare.

Det ska bli kul.

Jag har ont i huvudet.
Detta är konst.

Nu ska jag sova.
Trist.



Ge mig den!

Idag har jag fått min kamera!

Bilderna blir galet bra, men det är faktiskt svårt...
Eller, jag måste lära mig.

Fotokurs kanske?

Och så har jag kommit på en sak.
Klistermärken är underskattade!

















Nu hamnade alla bilder på fel håll. Det var inte meningen... Fråga mig inte hur det blev så...



Den är bra fin!