Min farfar skrattar mycket.
Det gillar jag!

Och så är han fenomenal på att göra mat.
När jag fyllde 12 (tror jag) gav han mig en tårta.
För jag hade önskat mig det.
Min favorit!

Det var en så kallad Fyrstekake. Norsk, om någon undrar.
Den består till största delen av mandel och socker, precis så som jag vill ha det.
Alltså är det inte en massa grädde och annat kladd på den som kan bli gammalt och äckligt.
Så, eftersom att det var min tog jag med den upp på mitt rum.
Och jag åt upp den själv.

Nästan varje gång vi ses så berättar farfar att han tycker att det var så roligt.
Men då säger jag att "men det var ju min!".
Då börjar han skratta en massa, kramar mig och kallar mig Gulljenta mi!