Idag har jag varit väldigt sentimental.

Börjat gråta när jag hört fin musik och när jag har luktat på en fölmule och pussat på ett ögonlock.
Och gråtit när jag tänkt på hur sjuk sjuk sjuk jag måste vara som inte tänker på och älskar hästar tjugofyra timmar om dygnet.

Ridit barbacka i över en timme.
I skritt. Bara för att det är så fint att titta på åkrarna som blir aldeles mörkt gyllene på något märkligt sätt, då när solen skiner från låg höjd.

Det finaste är att när man ligger på en bred hästrygg, då är allt annat så långt borta.
Valkarna på magen, vänner man skulle ringt, kalas man skulle ställt till med, andra saker man vill göra.
Saker man skulle fixat. Sånt där som faktiskt stökar till i vardagen.

Sånt existerar inte när man ser på de varma skuggorna som omfamnar allt man kan se.




Eller så är det bara så när det är ens sista dag som 17 åring.