Inte ens den längsta stegen i min värld, eller i min fantasi för den delen, kan hämta mig där jag befinner mig nu.
Jag vet inte heller hur jag ska kunna lugna ner mig så pass mycket att jag kan somna.

Men jag vet en sak!

Om jag hade haft en sommaräng här nu så hade jag sprungit ut barfota på den. Mina kinder skulle vara fulla med fräknar och jag skulle inte känna hur vassa några av stråna var.
Jag skulle dansa och skutta runt på den här ängen.

Efter en stund skulle jag kasta mig ner på marken och rulla runt ett varv för att sedan skrattande titta upp mot solen och de bleka molnen som svävar förbi över den klarblå himlen. Där skulle jag ligga, och se vad molnen liknade.

Jag skulle kanske blunda, jag älskar att blunda ibland.
Så skulle jag höra en melodi, en glad melodi spelad på en gitarr.
Då skulle jag sätta mig upp, för att se vem som spelade.

"Det är ju John!"  skulle jag utbrista

Och det skulle vara du John, som kom gående i ett par fina gråa byxor, hatten på huvudet och gitarren i famnen.
Så skulle du spela hela kvällen. Och jag skulle bara lyssna.

Så glad är jag nu!