Musa är ett ord som funnits i mitt medvetande länge.
Minns inte när jag hörde det första gången. Men jag gillade det från början. Musa ? att vara en inspiratör, att få någon att skapa, att vara någon som får en person att se saker personen aldrig sett tidigare.

Sedan jag hörde det ordet har jag velat vara någons musa. Många pratar om hur deras musa skulle vara för att de skulle kunna skapa något otroligt.
Men jag skulle ge mycket för att få vara någons musa.

Tänk att få vara en person som kan gå runt i en rökig lägenhet, säga några ord. Titta ut genom ett ljust fönster i det dunkla rummet. Skratta åt en konstig tanke för att sedan gå och koka en kopp te. Ha på sig broderade spetshandskar för att det är fint och ha band i håret.
För att det är fint.
Sitta i en park en solig dag, titta på fåglarna och skriva en dikt i en svart skrivbok.
Le åt ett barn.

John!
Anar du hur otroligt smickrande det är att du kallar mig för din musa?
Förstår du det?
Förstår du det John!
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen!
Det enda jag vill är att flytta till en lägenhet i London. NU!
Du ska vara där, jag vet inte om vi delar lägenhet, eller om du bor granne, eller om du bor i någon annan del av London, det spelar ingen roll, bara du är där.

Så att jag får ta del av dig. Så att du får ta del av mig.

Jag vill bara försvinna ut i världen och ta reda på vart änderna tar vägen på vintern. Och hur långt det är till stjärnorna. Och vilken som är världens längsta gata.
Och om man kan tro på evig kärlek.

Jag rör vid himlen!