Mina fickor är tyngre än jag klarar.

Jag har tittat på en massa gamla inlägg.
Det känns som om jag hade mer fantasi förr.

Lite gladare, lite roligare. Lite högre standard.
Jag har tappat nåt.

Jag vet att jag inte var så väldigt rolig i sommras, eller jag kände mig iallafall inte så rolig.
Men inläggen har ett finare skimmer över sig.
Som inte alls är närvarande längre.

Det känns trist.

Att inte tycka om det.
Att inte tycka om saker jag skriver och lägger fram för andra att se på.
Jag vet att det inte är så många som ser på det jag gör.
Men det är en liten trogen skara.

Och egentligen spelar det ingen roll.
För jag gör inte inläggen för någon annans skull.
Jag gör det för min skull.

För att om ett år enklare komma ihåg exakt vilken musik jag tyckte allra bäst om, vilka människor jag träffade, vilka platser jag besökte och när jag gjorde det.
Visst, jag skriver dagbok också. Men där står det ju helt andra saker.

Och eftersom att jag gör det här för mig och ingen annan. Då vill jag att det ska vara bra.
Jag vill iallafall tycka om det.

Och det gör jag inte riktigt nu.

Inte alls som jag gjorde förr.

Det låter som om det var längesen, men det är det inte.
Gå bara tillbaka till Juli. Massa tokigheter. Roliga tokigheter.

Jag vet inte vad det beror på.
Men jag vet att jag inte har varit min själv de senaste 6 månaderna.
Inte så som jag vill vara.
Jag vill vara så som jag var i vintras.

Glad och med en massa knäppa ideér.
Massa ouppnåeliga drömmar. Men det gjorde inget. Jag älskade själva drömmandet.

Det gör jag inte längre.
Jag hatar det faktiskt. '
För jag ser bara alla problem, allt som står ivägen för att nå dem.

Jag vill leva mina drömmar.
Jag vet innerst inne att jag kan det om jag vill.
Men jag ser ändå bara problem och tänker att
 "jag kommer ändå aldrig lyckas med det" .

Och jag vet att jag en gång sa
" Man ska leva som man drömmer och drömma som man vill "
Men det var längesen.

Jag önskar verkligen att jag kunde leva som jag lär.
Men just nu är det omöjligt.

Jag kommer inte kunna nå mina drömmar.
Jag har ändå inga.

Och det tar död på mig.
Det och skolan tar verkligen livet av mig.
Kväver mig långsamt.

Ambitionen var ett långsamt gift
Du höll ut länge men du föll till sist.


Har jag fallit?
Jag tror det.
Jag tror att man har fallit när man inte riktigt förstår varför man går upp ur sängen på morgonen.
J a g  g ö r  d e t  b a r a  f ö r  a t t  j a g  m å s t e  g å  t i l l  s k o l a n .

Hade jag inte haft någon "plikt" att upppfylla hade jag luggit kvar i min säng. Och inte lämnat den.
Blivit en klump.
Och lyssnat på musik.
Jag gillar verkligen musik. Men står det rätt till när det är det enda som håller en vid liv?
Musiken och vännerna man träffar.
Löftet om att  - imorgon när jag vaknar får jag faktiskt träffa mina vänner och lyssna på Håkan igen -

Är det det löftet som får mig att kravla mig ur sängen?
Ja.

Jag har fel om jag säger att jag inte har något att leva för.
Det har jag!
Men just nu känns det som jag inte har något inom mig som driver mig.
Så jag är verkligen tacksam för allt och alla som finns runt mig.
Utan det hade jag inte varit.

Och jag vill vara. Jag vill leva. Jag vill göra saker. Jag vill se saker. Jag vill! Jag vill! Jag vill!
Ibland kanske jag vill för mycket.

Så mycket att jag inte ser vad jag håller på med.
Så mycket att jag inte tycker om vad jag håller på med.
Så mycket att jag inte tycker om mig.
Så mycket att jag hatar mig.

Ja. Jag vill vara någon annan så mycket att jag hatar mig.
På riktigt.

Jag kan inte göra något åt det själv.
Och jag känner mig helt likgiltig inför det.

Så här har det varit till och från de senaste 6 månaderna.
Mest till.

Medan vissa dagar har varit de bästa i mitt liv!

Som marsdagarna i London.
Och Aprilkvällen i Scandinavium.
Och parkhänget i Stockholm.
Och när Oskar kom hem igen.
Och dagarna och nätterna i Borlänge.
Och timmarna på café kladdkakan.
Och när jag kommer ut från centralen och fram till pappa.
Och minuterna på terrängbanorna.
Och förra lördagen.
Och när vi åkte på tävling, bara jag och mamma.
Och min födelsedag.
Och barrundan i Stockholm.
Och frukosten med Amelie.
Och alla dagarna i skolan när ni har fått mig att skratta, trots att jag trodde att jag aldrig enns skulle le igen.

Och det bästa jag kan lyssna på när jag känner mig såhär det är:

The Sundays

Belle and Sebastian

och mest av allt.

Håkan Hellström, Ett kolikbarns bekännelser + Min Huckleberry vän.


Det var inte meningen att den här texten skulle bli så lång.
Och det var inte meningen att den skulle handla om allt det här.
Men nu blev det så.

- er allra käraste Emma.



2008-09-13 @ 22:13:59 Om mig. Permalink


Kommentarer
Sagt av: Louise

vad ledsen jag blev nu :( du verkar inte må så bra? =/ Inte roligt att känna så som du gör... I've been there om man säger så. Men kämpa på, nånstans finns ändå ljuset! Hoppas det känns bättre snart! kram!

2008-09-13 @ 22:23:15
URL: http://theoman.blogg.se/
Sagt av: John!

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag säger bara att bilden är fin för det är väl det enda jag kan säga som stämmer.

2008-09-14 @ 12:23:55
URL: http://toutlemondejohn.blogg.se/
Sagt av: elsy

åh skojar du!? måste genast kolla.

kram

2008-09-14 @ 19:11:02
URL: http://relay.blogg.se/
Sagt av: Jenny

Kära Emma!



Jag vet tyvärr hur det känns! Vill bara påpeka en sak;

Du är tacksam för alla människor omkring dig och det är ju bra. Men tänk på att alla människorna omkring dig hade inte varit där om inte du hade varit en så underbar människa!



Kram

2008-09-21 @ 17:22:32

Kommentera inlägget här:

Du:
Kom ihåg mig?

(bry dig inte om det här fältet):

Hitta till dig:

Från dig till mig:

Trackback
RSS 2.0